Så skriver L. G. T. Tidander i sin bok Westervik förr och nu, som kom ut på Ekblads förlag 1892.
Pesten har sedan den försvunnit från Sverige varit mytomspunnen.
Flera är de Västerviksbor som läst sig till vad som egentligen skedde de där åren då pesten skördade många liv i början av 1700-talet.
Åsa F Jägehorn har sedan barnsben varit intresserad av begravningsplatsen nedanför det som förr kallades Västerviks allmänna läroverk.
Den ytan var en allmänning som spolades till isbana och när jag var ung åkte jag skridskor där. Då pratade jag och mina kamrater om att det låg "döingar" under marken.
När hon blev vuxen läste hon beskrivningar om pestens härjningar. Hon fastnade för Tidanders bok.
Den har så målande beskrivningar.
Ovetande spred smittan
Tidander skriver i sin bok: "Mognade bölden var räddning möjlig, eljest följde döden inom kort. Man iakttog att pestens styrka rättade sig efter vinden, i det den tilltog vid sunnan, men vek undan vid nordan. Mestadels var dock liftkretsen nästan orörlig, tjock, ohelsosam dimma, utan regn, frost eller en enda solglimt. Om ett enda glas vatten eller mjölk ställdes under bar himmel öfer natten, fanns det morgonen därpå öfverdraget af en oren färgskimrande hinna, så giftig att hundar som drack av det dogo."
Han fortsätter sin beskrivning av pestens år i dåtidens Westervik.
Omedelbart efter farsotens utbrott skyndade magistraten att förbjuda alla större begrafningar och öfriga samqväm. Liken skulle så fort ske kunde läggas hvar med sittlakan i kistan och begrafas. För de fattigas räkning kommo stora åkdon farande utefter gatorna och afhemtade de döde, stundom för många på en gång, så att hufvud och ben slängde fram och tillbaka utom åkdonet. Stadens kyrkogård räckte inte til, hvarefter man i början af år 1711 till begrafningsplats invigde en utanför södra stadsporten belägen äng, sedermera kallad Dödlyckan.
I allmänhet upplöstes all ordning, både lagens och sedlighetens. Så snart befolkningen i ett hus dött ut, lät magistraten måla ett kors på porten, att ingen obehörig, skulle gå derin och blifva smittad. Men tvärtemot förbud, skyndade många in i ett dylikt hus för att tillegna sig hvad der fanns, dragande sålunda smittan och döden öfver sig och de sina.
Veronica Palm
Vår tidning kontaktade Veronica Palm, som leder utgrävningarna av Dödlyckan just nu och undrade hur bokstavligt man kan tolka Tidanders ord.
Fakta är beskrivet på rätt sätt. Men det detaljerade händelseförloppet är nog mer en spegling av tidens sätt att skriva. År 1890 skrev man pampigt. Jag tror heller inte på citatet att kroppsdelar hängde och slängde ut ur en vagn. Det var många som dog, men Västerviks befolkning var inte så stor och sjukdomen varade i flera år.