Familj, vänner och jobb är sådant som driver Daniel, och som kan få honom att släppa tankarna på hans sjukdom.
Daniel Byström är lite dämpad när vi träffas i hans hus i Västervik, och han hostar till då och då. I början av 2024 drog han på sig influensa och en dubbelsidig lunginflammation, så större delen av januari har han tillbringat på sjukhus.
Sjukhusbesök är inget nytt för Daniel. De senaste 18 åren har han varit på sjukhus regelbundet, allt ifrån någon gång i veckan till sju dagar i veckan.
– Jag var 25 när sjukdomen upptäcktes. Mina fötter var väldigt svullna och när vi kollade upp det visade det sig att jag hade en autoimmun, väldigt ovanlig njursjukdom. Den innebär att mina njurar slutar fungera, berättar Daniel.
I början tog han sjukdomsbeskedet med någorlunda ro, han tänkte att han kanske kunde bli frisk. Men så småningom gick det upp för honom att verkligheten såg annorlunda ut.
– Jag har ätit otroligt många mediciner genom åren. De har bromsat sjukdomen, men jag har fått acceptera att njurarna bara kommer att bli sämre. Jag behöver en ny njure.
Sedan början av 2023 har Daniels sjukdomsbild försämrats, avsevärt. Under sommaren och hösten blev det snabbt sämre. Daniel är trött, och kroppen samlar på sig vätska.
– Jag tar ungefär 25 mediciner varje dag, och så gör jag bukdialys hemma tre till fyra gånger om dagen, säger han.
Vid bukdialysen renas Daniels blod genom hans bukhinna – en reningsprocess som hans njurar annars hade tagit hand om. Varje dialystillfälle tar ungefär 40 minuter.
På magen har Daniel en slags slang inopererad, och varje gång han duschar måste han lägga om förbandet kring den.
– Det blir väldigt omständligt. Det är mer eller mindre ett heltidsjobb att sköta den här sjukdomen, säger Daniel.
Dialysen är en livsuppehållande behandling. Skulle han sluta med den överlever han bara i någon månad.
– Och jag kommer inte kunna göra dialys för alltid, det sliter på bukhinnan.
Dialysen kan Daniel Byström genomföra själv hemma. Han behöver göra det tre till fyra gånger om dagen, och varje tillfälle tar runt 40 minuter.
I dagsläget står Daniel i kö för att få en ny njure. Den njure han eventuellt kan erbjudas genom kön kommer då att komma från en avliden person. Men bäst resultat får han om njuren kommer från en levande donator.
Därför fattade Daniel ett beslut förra fredagen. Ett beslut som snabbt ledde till att personer i Daniels närhet, som inte vetat om att han är sjuk, fick reda på det. Han skrev en inlägg som han postade på Facebook där han berättade om sin sjukdom. I samma inlägg efterlyste han också en ny njure.
– Jag gjorde det ganska spontant, säger Daniel och fortsätter:
– Jag har en vän som för tio år sedan befann sig i samma situation som jag gör nu. På vinst och förlust frågade han på Facebook om någon kunde avvara honom en av sina njurar, och det slutade med att han faktiskt fick en. Han rekommenderade mig att göra detsamma, och jag kände att i det här läget behöver jag hålla hoppet uppe.
De närmast Daniel har alltid känt till hans sjukdom, men han har inte velat prata öppet om sitt tillstånd förrän nu. Bakom det beslutet har det legat en rädsla för att folk bara skulle se honom som en sjuk person, att han skulle bli synonym med sjukdomen.
– Den rädslan var stor nu när jag skrev inlägget också. Men alltså, vilket otroligt gensvar jag har fått, säger Daniel.
Daniel tar ungefär 20 till 25 mediciner per dag.
Hans inlägg fick snabbt stor spridning, och folk började höra av sig. Det har inte ens gått en vecka, men Daniel har i skrivande stund fått runt 15 erbjudanden från personer som kan tänka sig att donera en av sina njurar till honom.
– Det är människor jag inte känner, allt ifrån 25- till 60-åringar, både män och kvinnor.
Daniel berättar att han bara kunnat vidareförmedla kontakten mellan möjliga donatorer och sjukvården.
– Initiativet måste komma från den som ska donera, den personen måste genomgå en undersökning för att se om dennes njure skulle kunna passa mig. Det är mer än bara blodgrupp som ska stämma, säger Daniel, som har blodgrupp O positiv.
Daniel tror att det kan finnas en osäkerhet och en ovilja hos folk att ge bort en av sina njurar, som bottnar i okunskap.
– Själva ingreppet i sig är ju aldrig riskfritt. Men njurtransplantationer är något man har gjort länge, något man är bra på. Efteråt kan donatorn leva som tidigare, och den njure man har kvar kan öka i kapacitet.
Tror du att man kanske "sparar" en av sina njurar för att man tänker att man kan behöva den i framtiden? Till sig själv, eller kanske till sitt barn eller någon annan anhörig?
– Det tror jag. Sedan är risken för att en av ens njurar skulle gå sönder väldigt liten, och ofta kan man inte ge sin njure till sitt barn då man behöver vara mer jämnårig med den man donerar till. Men jag förstår att man tänker så, det hade jag säkert också gjort. Det är en stor grej, att ge bort ett organ.
Genom ett inlägg i sociala medier har Daniel Byström nått över 45 000 personer, enligt hans statistik. Han har därefter fått flera erbjudanden från människor som vill donera en av sina njurar till honom.
Daniel bor i Västervik och Malmö. I Västervik har han två barn på 13 och 9 år, medan han har en 10 månaders bebis och en fru i Malmö. Han får därför sina behandlingar både i Västervik och Malmö. I nuläget är han sjukskriven, men han jobbar lite ändå. Han är designer, särskilt inriktad på utformning och utveckling av olika fysiska platser. Jobbet och familjen håller igång honom, och får honom att tänka på annat än hans sjukdom.
– Barnen är så fina, de är så hjälpsamma.
Ett nytt hopp har tänts hos Daniel, men samtidigt vill han inte hoppas på för mycket.
– Det hade ju varit fantastiskt att hitta en möjlig väg fram. Med en väl utförd transplantation skulle en ny njure kunna fungera i mig i kanske 30 år. Det är otroligt att kunna tänka så, att jag skulle kunna överleva, säger han.