Gemensamt för alla deltagare på den dagliga kommunala verksamheten Skutan i Västervik är att de i vuxen ålder förvärvat en hjärnskada. Det handlar alltså inte om medfödda handikapp. Någon här har haft en stroke, en annan aneurysm. Någon annan kan ha varit med om en olycka. Flera har problem med närminnet och svårigheter med talet.

Till Skutan, som ligger bakom Coop i Allén, kan de som fått beslut om det komma på vardagar. Man kan bland träna, umgås och fika, surfa på nätet eller titta på tv tillsammans. En del får till och med öronakupunktur.

Inger Jakobsson är en av tre heltidsanställda på Skutan och har varit med från starten. Hon berättar att Skutan funnits i 21 år.

– Men de första åren var det gemensamt med personer som hade vad man då kallade ett förståndshandikapp. Men vi tyckte inte att det stämde riktigt och startade på prov. År 2000 blev det Skutan som vi känner det i dag.

Vi sitter runt ett bord med en kortlek i mitten, dagens kortspel är avklarat. Alla gillar att spela kort men meningen är inte bara att det ska vara roligt, även om det så klart är en bonus. Kaffe är också en viktig drivkraft, visar det sig.

– Det är ganska komplext att spela kort. Du ska kunna greppa korten, hålla dem och veta vad du ska lägga för att vinna. Det kräver mycket. Forskningen visar att hjärnan aldrig slutar att utveckla, den har en plasticitet som gör att man kan skapa nervbanor och återfå förmågor man haft, säger Inger Jakobsson.

Magnus Nyman har fått börja om sitt liv efter att ha legat nedsövd i ett år. Han har fått ett nytt liv, mycket tack vare Skutan, berättar han.

– Jag kunde inte gå, inte prata. Jag hade tappat nästan alla mina muskler. I dag kan jag gå till affären själv och jag tränar med roddmaskinen. Jag bygger sakta mitt självförtroende. Och så har jag mobilen med mig om det skulle bli problem, säger han.

Kjell Olsson har kommit till Skutan i nära åtta år. Han är här varje dag och trivs utmärkt med det.

– Jag accepterade inte min stroke i början. Jag var deprimerad och tänkte att livet var helt slut. Nu kan jag skriva mitt namn igen. Det betyder jättemycket att komma hit, jag går hit varje dag. Vi har jävligt roligt ihop.

Han visar kollegieblocket där hans framsteg syns, hela alfabetet har han behövt lära sig igen. I början skrev han spegelvänt.

– Det är klart det är frustrerande. Jag ser bokstäverna i huvudet men får inte ner dem på pappret. Det är bara stopp.

Daniel Urdell är förlamad efter att ett kärl brast i hjärnan när han var 20 år. Han bor i Gusum i Östergötland men en gång i veckan kommer han hit. Han talar genom att titta på en skärm, ögonrörelserna blir ord som en dataröst läser upp. Han har ett eget radioprogram på Radio Wix och kallar sig DJ Pacemaker. Han har förberett vad han vill säga under intervjun med hjälp av sin assistent Maria Bengtsson.

– Jag trivs jättebra här, det är en ganska liten grupp och det trivs jag med, säger han.

Roger Karlsson kommer från träningen i sin permobil. Han har gradvis återfått balansen men det har tagit tid. Nu kan han resa sig upp, om han skulle råka ramla. För ett tag sedan klarade han av att stå själv i elva minuter, ett stort framsteg för honom.

Vi går ett varv i lokalerna. Det finns rum för avslappnande massage, träningsrum, datarum och teknikrum.

Anna Danesten jobbar också här. Hon trivs med sitt jobb och pratar sig varm om deltagare som gjort stora framsteg under tiden de varit på Skutan. Hennes ögon lyser upp.

– En sak vi försöker förmedla är att det alltid finns hopp. Man kan lära sig mer och komma tillbaka, det är inte kört bara för att man fått en hjärnskada. Vi har högt i tak och kan vara grova och hårda mot varandra, på ett kärleksfullt sätt. Vi har roligt, det är jätteviktigt.

Inger Karlsson vill att fler ska bli medveta om att Skutan finns, och att det finns både gemenskap och hjälp att få, för den som vill och har rätt till det.

– Vi vill visa att vi finns. Jag tror att det finns ett mörkertal och flera som sitter hemma utan att veta om att man kan få komma hit om man vill.

Jocke Bergström jobbar också på Skutan. Han säger att man kan hamna mellan stolarna efter att man gått igenom vårdkedjan efter en hjärnskada.

– Det blir ett glapp efter det men då finns vi här. Vi vet inte hur långt en individ kan nå, vi vet inte det förrän vi testar vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och det går framåt för de allra flesta, det går att lära sig mer och komma vidare.