Marina Mellberg har arbetat som sjuksköterska på avdelning 2 i 20 år. Hon är specialistutbildad inom kirurgisk omvårdnad och fungerar till vardags som kontaktsjuksköterska för cancerpatienter. Men i mars kom beskedet att Marina och hennes kollegor skulle få nya uppgifter – hela avdelningen skulle göras om och enbart ta emot covidsmittade.

– Vi blev väl inte jätteförskräckta, utan många kände att det var säkraste stället att vara på eftersom vi alltid skulle skydda oss. En del kände väl lite osäkerhet, men vi sa att bara vi kan vara säkra på att få de skydd vi ska ha så var det inte några problem alls, säger hon om beskedet.

Att coronaviruset skulle lamslå stora delar av världen var det nog få som trodde när de första rapporterna kom. Region Kalmar har varit relativt förskonat, men arbetet skiljer sig avsevärt från det vardagliga på avdelning 2.

– Vi har gjort om hela avdelningen, det har varit väldigt mycket arbete med att ställa om hela avdelningen rent praktiskt för att få detta att fungera. Vi har ju tack och lov haft det stabilt lugnt än så länge. Men man märker att så fort det börjar dra i väg så tar det väldigt mycket tid och kraft.

All kontakt mellan patienter och sjukvårdspersonal sker med full skyddutrustning. Nästan inga anhöriga släpps in på avdelningen vilket gör vistelsen för patienterna helt annorlunda. Tryggheten i ett planerat besök är borta, man får inte se ansiktet på personalen och det är svårt att höra vad som sägs. Marina och hennes kollegor försöker därför i början av passen att presentera sig genom dörren.

– Då kan man säga "så här ser jag ut, men i fortsättningen kommer du att se mig i skyddsutrustning". Då får man en lite bättre kontakt. Det är inte lätt för patienterna, de blir väldigt isolerade på sina salar och träffar bara folk i skyddsutrustning. Nu går vi in till patienterna när det är något som ska göras, så man träffar dem inte lika mycket. Det blir väldigt ensamt för dem. Så när man väl har klätt sig och är där inne försöker man stanna lite extra.

Känner du dig trygg med den skyddsutrustning ni har att tillgå?

– Ja det gör jag. Jag känner mig tryggare här än någon annanstans. Förutom personal som cirkulerar omkring och ibland är här och ibland på sin hemavdelning. Man är mer rädd för att bli smittad av personal än patienterna. Risken att vi skulle smittas av patienter är minimal, den finns nog inte.

Alla patienter på avdelningen är konstaterat smittade med covid-19. Vissa kämpar samtidigt mot andra sjukdomar, men det som sjukvårdspersonalen på kirurgavdelning 2 framför allt fokuserar på är syreupptagningsförmågan. Viruset kan nämligen ge förödande skador på lungorna. Man har också ständig kontakt med läkare på intensivvårdsavdelningen för att snabbt få dit de patienter som inte kommer upp i rätt syresättning.

– Det viktigaste är att ha kontroll på hur patienterna syresätter sig. Man har sett röntgenbilder på de som haft en svår infektion och det finns ju inte mycket kvar att andas med. Temp, syresättning, blodtryck och puls har vi ständig koll på.

I dagsläget har avdelningen bemanning för 16 patienter, men det finns plats för totalt 23. Invånarna i Kalmar län väntar nervöst på den där toppen som enligt Lisa Labbé Sandelin ska komma någon gång i maj. I dag är det ingen som vet hur länets sjukhus kommer att klara av uppgiften, om det nu blir en topp.

Är ni oroliga för toppen?

– Vi tror väl kanske inte att det kommer att bli så häftigt, eller vi hoppas inte. Det kommer att bli tufft om det är mycket på en gång. Nu har vi haft det ganska lugnt, men vi har insett att om vi får fullt blir det slitigt.

Tusentals människor kommer att dö av covid-19. Men mycket mer än så vet ingen i nuläget. Samtidigt är frågorna är många. När är pandemin över? Kommer vi att få leva med viruset? Kommer ett vaccin att fungera? För sjukvårdspersonal vet man i dagsläget inte ens hur det blir med sommarsemestern.

Känner du en stolthet för det du och dina kollegor gör?

– Stolta känner vi oss nog alltid egentligen. Jag tror att många av oss känner en stolthet över sjukhuset. Vi är ett litet men väldigt bra sjukhus på många sätt. Alla gör ett jättejobb.

När du ser tillbaka på den här tiden, vad tror du kommer vara det starkaste minnet? 

– Hur man på väldigt kort tid kan ställa om så mycket som vi faktiskt har gjort. Det är ganska svårt att beskriva skillnaden hur det är nu jämfört med i vanliga fall. Vi vet inte hur man kommer att känna efteråt, men det är inte bara arbetet utan hela livet har bara hamnat i någon slags parentes. Jag tror kanske inte vi förstår att det är så speciellt som det kanske är, men vi jobbar på och försöker göra det bästa.