– Det viktigaste är att kunna sätta gränser. Att ge sig själv rätten att stänga av under perioder för att kunna återhämta sig. Och att gå till sig själv och inte bedöma andras reaktioner, säger han.

Att försöka vifta bort någons rädsla med "Men det är väl inget att vara rädd för" eller påpeka att det är onödigt att gå och oro sig och liknande tycker han inte är någon bra idé.

– Då är det bättre att prata om rädslan. Fråga vad personen är mest rädd för ska hända, vad personen känner och tänker. Det är viktigt att få uttrycka det man känner om man är arg, rädd eller orolig.

Lars Övling påminner också om att den här ångesten och rädslan är en naturlig reaktion när det händer något otäckt. Att vi har nedärvt i oss att reagera på det här sättet. Men också att vi som människor är olika och reagerar på olika sätt.

– En del är känsligare och blir väldigt påverkade. Andra har varit med om saker i livet och har trauman som gör att de drabbas hårdare.

Bör vi prata med barn om vad som händer i Ukraina?

– Det ska vi absolut göra. De hör saker och de pratar med sina kompisar och kan gå omkring och vara jätterädda. Vi vuxna måste hjälpa dem att sortera informationen. Ett barn har inte referens till om vad som är rimligt eller orimligt att det kan hända.

Han drar parallellen med sin egen barndom och Suezkrisen. 

– Jag kom att tänka på det härom dagen, när jag som 6-åring var ute och lekte på gården i Malmö. Plötsligt ljöd sirenen, den som testas första måndagen i månaden klockan tre. Men det tänkte inte vi barn på. När sirenen ljöd sprang vi alla och stämningen var väldigt uppjagad. Något av barnen skrek att "Nu är det krig!". 

Övling förklarar att barn också behöver hjälp med gränssättning och att det som förälder är bra att tänka på. 

– Har jag till exempel tv:n på därhemma så kan de lyssna. Det kanske räcker att de får sin information från Lilla Aktuellt och att man tittar på det tillsammans och pratar om det efteråt.

Han påminner om att vi måste fortsätta leva våra liv trots att de krigar i Ukraina. 

– Sen mår många bättre av att göra någonting, det kan vara att skicka bidrag, protesterna, gå med i något hjälpnätverk. 

– Det är bra at reflektera över hur vi reagerar på hot, så att vi inte bara drivs av rädsla, eller i stället stänger av.