Karriär. Om man googlar på ordet får man fram: hur man klättrar i hierarkin inom ett företag. Om man slår i en ordbok kan det stå: normal befordringsgång inom yrkesområde. Om man frågar Anna-Karin Hammersjö svarar hon:

- Att tillföra något för mig och andra, det handlar inte om titlar utan att man känner tillfredsställelse och att man gör skillnad.

Anna-Karin Hammersjö började arbeta som lärare på Norra Högstadiet 1993, drygt tio år senare hade hon blivit rektor för skolan som nu hette Ellen Keyskolan. Egentligen hade hon aldrig tänkt bli rektor, men när hon fick erbjudandet så såg hon sin chans att påverka. Först och främst ville hon förbättra lärarnas kompetensutveckling, som hon tyckte saknade en röd tråd.

- Man måste hålla en riktning, enstaka föreläsningar är inte bra, personalen måste få prova själva säger hon.

När rektorer byter jobb relativt ofta kan det försvåra skolornas utveckling.

- Det kan vara ett fasligt skuttande på rektorer, det hinner inte bli något utvecklingsarbete på tre år.

Hoppade av

Under tio år arbetade hon som rektor, men beslöt att hoppa av i januari 2015 då hon kände att det var svårt att upprätthålla den entusiasm som krävs för uppdraget att driva skolan.

- Det är för mycket besparingar. Till slut tog det all min vakna tid att lösa och jag kände att jag inte orkade driva det i tio år till, säger hon och understryker att rektorernas arbetsbelastning är orimlig.

Många som lämnar en chefstjänst blir erbjudna en annan typ av chefstjänst, man fortsätter att klättra uppåt. Anna-Karin Hammersjö tog en annan väg, hon satte sig på skolbänken igen och utbildade sig till lärare i svenska för invandrare, SFI. Nu arbetar hon på Komvux.

- Jag hade saknat att undervisa. Jag gillar klassrummet! Som rektor får man tillfredsställelse för det goda arbete som lärarna gör, men som lärare kan jag göra skillnad direkt.

Engagerad på fritiden

Hon ville ha kontakt med världen och de nyanlända i Sverige och menar att många vuxna är rädda för tonåringar och utlänningar och att det är ganska sorgligt. Själv tycker hon att det är spännande och berikande att vara en del av de nyanländas liv.

- Alla vi känner är ju ofarliga! Det gäller både nyanlända och tonåringar.

Anna-Karin har valt att engagera sig även på sin fritid, hon är Västerviksvärd, där man anmäler sig och blir ihopkopplad med någon med ungefär samma ålder och intressen. Hon brukar också delta i Röda Korsets Språkcafé i Marieborgskyrkan. SFI-eleverna tycker att det är svårt att lära känna svenskar eftersom många i Västervik bor i villa och de flesta nyanlända bor i lägenhet. Man träffas inte naturligt i trappuppgången, så att bli Västerviksvärd är en bra chans att få lära känna någon ny menar Anna-Karin Hammersjö.

- Det är svårt även för svenskar att flytta till ett nytt ställe, vi är lite blyga säger hon och berättar att SFI-eleverna brukar säga att "alla man träffar är trevliga, men lite blyga".

- Man måste inte bjuda någon på middag, det kan vara enkelt, man kan ta en fika ihop.

Anna-Karin tycker att det är sorgligt att så många uttrycker sig så hatiskt om utlänningar och betonar att olikheter berikar samhället.

Farmor och mormor

Senaste året har två av hennes tre barn flyttat tillbaka till Västervik. Hon blivit både farmor och mormor.

- Jag blev fånigare än jag trodde, säger hon med ett lyckligt leende.

Lyckan över barnbarn är något universellt menar hon. Alla pratar om det och man fattar inte förrän man är där. Livet har blivit betydligt mer behagligt, hon har lediga helger då hon kan umgås med barn och barnbarn.

- Det är mer avslappnat nu, jag jobbade alltid på söndagarna förr.