Det var februari 1938 som Hugo och Svea Ahl blev föräldrar till ett gossebarn som sedan fick namnet Stanley. Sina första levnadsår tillbringade pojken till stor del i Solstadström, dit hans farfar hade kommit som glasblåsare många år tidigare. Farfadern for land och rike kring och lärde glasblåsare hur man blåste fönsterglas. Hans yrkeskunnande förde honom ända bort till Ryssland. Solstadströms glasbruk blev slutligen hans sista arbetsplats.
Musikintresse
Stanleys far, Hugo, ledde en dansorkester i samhället vid sidan av jobbet vid sågen. Familjens hem blev övnings- och repetitionslokal. När gubbarna satt i vardagsrummet och övade, fick Stanleys mamma plocka fram allt vad hon hade av vispar och kastruller för att den lille gossen skulle få slå takten till musiken från rummet bredvid.
När familjen flyttade in till Västervik, hade trumslagarpojken hunnit bli fem år. Det var dags att ta nästa steg på den musikaliska banan. Han fick sitt första durspel av gamle baron Fleetwood på Gränsö.
- Jag hade en släkting som jobbade på slottet, berättar Stanley. Hon frågade om hon fick låna spelet åt mig. Baron sa att hon lika gärna kunde ta spelet och behålla det.
Det blev början till några års intensivt spelande. Han var bland annat medlem i Västerviks Accordionklubb tillsammans med pappa Hugo.
- Vi spelade mycket, bland annat på Augustenburg där Corner hamburgerbar ligger idag, säger Stanley.
Men vid tretton års ålder tappade han intresset för dragspel. Det var inget instrument för en ung grabb. Rocken kom in i hans och andra ungas liv. Det kändes lite "töntigt" att spela durspel då. Istället började Stanley intresserade sig mer för fotboll och friidrott. Han spelade fotboll i Jenny BK och framförallt var han en framstående spjutkastare i Västerviks Idrottsförening.
Mentalskötare
År 1955, när Stanley var sjutton år, började han som semestervikarie på Sankta Gertruds sjukhus.
- Egentligen var det för tidigt, säger Stanley och skrattar. Man skulle vara minst arton år för att få jobba som vikarierande skötare. Kanske berodde det på att mamma och pappa redan arbetade där.
Stanley läste sedan vidare, bland annat i Vänersborg, där det fanns utbildning inom psykiatrin, och han praktiserade bland annat på medicin och kirurgen i Alingsås. Stanley fick sedan anställning som extra ordinarie skötare i Västervik.
Han berättar om en sluten och starkt hierarkisk värld när han började på 1950-talet. Sjukhuset hade då cirka 1500 patienter 900 anställda. Många av patienterna borde aldrig kommit dit, menar Stanley.
- Hela psykvården var omgärdad av tabun och skamkänslor, inte minst hos anhöriga. Många skämdes för sina anhöriga som "satt på Sankta".
- Det fanns till exempel folk från Norrköping som köpte tågbiljett till Gamleby och där löste en ny biljett till Västervik för att inte visa vart de skulle, berättar Stanley. Och folk från Oskarshamn köpte exempelvis biljett till Ankarsrum, skrattar han uppgivet.
Murar och stängsel
När Stanley började sin yrkesbana på Sankta Gertrud, fanns fortfarande murar och stängsel som skulle hålla alla oroliga patienter i schack.
- När psykofarmakan, som exempelvis Hibernal, kom år 1955 blev det helt plötsligt tyst och mycket lugnare på avdelningarna, minns Stanley. Men istället fick vi en hel del zombieliknande människor som gick omkring i sin egen värld, säger han och fortsätter:
- Tidigare hade människor från Västervik och trakten runt omkring haft som söndagsnöje att åka ut till "Sankta" för att titta på patienterna genom stängslet. Men i och med psykofarmakans lugnande verkan kunde stängslen rivas. Många trodde det skulle bli massflykt, men ingenting hände.
Trots att det är mycket som idag känns fel med den gamla vården så har Stanley ändå trivts och aldrig ångrat sitt yrkesval. Han har arbetat hela 45 år inom psykiatrin och långvården, bland annat som föreståndare på Tjusthemmet och var också med om att dra igång den öppna psykvården i Västervik.
Föreningar
Musiken, som rotades under ungdomsåren, har hela tiden legat latent hos Stanley. Efter hela 50 års uppehåll, vid 63 års ålder, kom spelet fram igen. Han började spela med Durspelssmederna i Ankarsrum och var sedan med och bildade showgruppen Glapack, där han fortfarande är aktiv på både durspel och trumma.
Han är ofta ute och spelar på olika vårdhem. Stanley vet vad det kan betyda för sjuka och äldre att få lite avbrott i vardagen, eftersom han ju har ett långt yrkesförflutet inom vården.
Stanley har också varit med och spelat folklustspel på bland annat Kulbacken, där hans roll passande nog har varit spelmannens.
Inom Stadsparksföreningen har Stanley lagt ner ett stort arbete under tio års tid. Han minns när det på söndagseftermiddagarna ordnades tedanser i Stadsparken på 1940-talet. Hans pappa var en av dem som då stod för musiken.
- Vi behöver en levande Stadspark, tycker han.
Efter alla år på Sankta Gertrud och Norra Sjukhuset är Stanley idag givetvis starkt engagerad inom Psykiatriska museet och dess framtid. Han verkar där som guide och hoppas att man ska hitta en lösning på alla bekymmer med lokaler och hyror.
- Museet måste få bli en självklarhet och kunna visas upp i all framtid. Vi får aldrig glömma alla de som under så många år kämpade både för sig själva och även för andra, avslutar Stanley.