Från och med den första september är det tillåtet att jaga hare. I våra trakter betyder det oftast fälthare. Skogsharen är betydligt ovanligare numera, enligt jägaren Classe Klaesson. Därför var oddsen att få se en vit hare i Getterumsskogarna inte så stor dagarna före jul. Sally och de fyra jägarna hoppades istället få korn på den bruna släktingen.
Efter att gps:en kontrollerats drog Sally iväg längs skogsvägen och fortsatte in på små åkerlappar för att söka efter harens nattslag. Jägarna Classe Klaesson, Jan Söderblom, Svante Ottosson och Jan Ottosson kontrollerade att jaktradion fungerade innan de fortsatte längs med vägen.
- Harjakten är den roligaste och mest spännande jakten. Vi kan gå här och småprata lite, behöver inte sitta stilla och vara tysta. Hör vi att hunden får upp nån hare så ställer vi ut oss på pass.
- Harjägarna är inte så många nu för tiden, enligt Classe Klaesson. Han tror att det kan bero på att det är mycket jobb med att få fram en bra hund.
Vad utmärker en bra harhund?
- Den ska vara envis och självständig. Och rådjursren förstås.
- Det krävs mycket tid och ett jädrans engagemang från jägaren. Sedan måste hunden ha bra gener också.
Själv har han haft stövare sedan början av 1980-talet. Nu jagar han med Sally, en finsk stövare, och Arrow, en hamiltonstövare.
- Sally säger inget förrän hon fått upp nåt spår. Hon är helt tyst tills det blir allvar, till skillnad från en del andra hundar som kan gläfsa och skälla mest hela tiden medan de söker, enligt Klaesson.
Haren kan ligga och trycka länge i sin daglega, eller "buse" som Söderblom säger. För att hoppa upp precis när man passerar. Eller fortsätta trycka.
- Det bästa vädret är när det är stabilt och ett par grader kallt. Då stannar vittringen kvar lite bättre.
Att skogsharen minskat tror Klaesson och hans jaktkompisar beror på ett förändrat skogsbruk. Det gallras och röjs på ett helt annat sätt nu för tiden. Haren får ingenstans att gömma sig.
- Det kan också bero på noskvalster och på de fuktiga vintrarna. Haren vill ha det kallt, ungarna är känsliga för fukt.
Sällskapet traskar på längs med vägen, stannar till och spetsar öronen lite extra då och då. Sally visar sig ibland, letandes spår i det fuktiga gräset. Svansen slår från sida till sida.
- Nu har hon nog fått upp något. Det syns på svansen, säger Classe Klaesson.
Men det dröjer ytterligare någon timme innan vi hör det gälla skallet. Jägarna ställer ut sig längs med vägen, men det visar sig att haren lurat oss. Han har gått tillbaka i sina egna spår och det dröjer ett tag innan Sally hittar rätt i slaget.
Sally fick upp ytterligare en hare, som dock vilseledde henne på en nyplöjd åker. Något byte blev det alltså inte denna gång, men Klaesson och de andra jägarna var nöjda ändå. Ibland kan det räcka med en kaffetermos och några jakt- och fiskehistorier för att dagen ska ha börjat bra.
