Det är minst sagt blandade känslor runt köksbordet hemma hos Johanna Nilsson. Allvar, skratt och tårar om vartannat. Och lite ilska. Det är tufft att gå tillbaka i tanken, att minnas sin gamla arbetsplats där sammanhållningen och arbetsklimatet var mycket bra. Där alla kände sig behövda och där ingen yrkeskategori var bättre än någon annan.
- Ett tag blev jag ledsen när jag åkte förbi Akzo, men nu känner jag ilska istället, säger Annika Johansson och får medhåll av Anna Strömbäck.
En ilska som förstås har att göra med att ett företag kan ta ett beslut om nedläggning trots god lönsamhet.
De minns dagen då varslet kom mycket väl, torsdagen den 21 november 2013. Nyheten hade redan börjat sippra ut, en del visste vad mötet skulle handla om, andra inte.
- Det rasade totalt för mig. Jag var helt knäckt i tre dagar, säger Annika Johansson som jobbade som laboratorieassistent på Akzo Nobel sedan 16 år tillbaka.
Men ett år tidigare hade jag sagt att jag borde ta tjänstledigt, göra något annat. "Så varför sitter jag här och gråter?" Sa jag till mig själv. Jag har alltid haft ett stort textilt intresse så jag tog kontakt med Gamleby folkhögskola och bad att få göra ett besök på textilutbildningen.
- Ett år efter varslet tog jag tjänstledigt och började läsa "Textil design grund", det kändes jättebra.
Anna Strömbäck tog varslet med ro. Hon hade jobbat ett tiotal år på Akzo Nobel, i huvudsak med ordermottagning och logistik.
- Jag tänkte nytt med en gång. Att jobba med fotvård var något jag tänkt på sedan jag var ung, men den kurs jag sökte efter varslet var full så jag frågade om jag fick vara kvar till hösten 2015. Då kom jag nämligen in på en utbildning till medicinsk fotvårdsterapeut på Axelsons i Stockholm.
- Det var jättekul att läsa som vuxen, men jobbigt eftersom jag jobbade extra med ensamkommande när jag var hemma i Gamleby under helgerna.
I april 2016 var hon klar. Under tiden som Anna Strömbäck byggde upp sitt fotvårdsföretag fortsatte hon att jobba med ensamkommande.
- Eftersom min plan aldrig var att jobba heltid med fotvård sökte jag även andra jobb. Nu har jag ett heltidsarbete på Överums bruk med ungefär samma uppgifter som på Akzo. Fotvården jobbar jag med helger och kvällar.
Annika Johansson läste ytterligare ett år, en fördjupning inom textil design.
- Mellan de där åren sommarjobbade jag på Akzo, och fick en möjlighet att göra ett avslut. Bearbeta allt. Det kändes okej när jag gick hem, men sedan fick jag en dipp igen hösten 2015. Jag hade tänkt att jag skulle jobba halvtid på Akzo och sy på halvtid, men det gick ju inte nu.
Istället sökte hon en tjänst som textillärare i Valdemarsviks kommun, och fick den trots att hon egentligen inte var behörig.
- Det fanns inga andra sökanden. Nu får jag förlängt en termin i taget, men jag trivs. Känner att jag har kallet det är fantastiskt att få lära barnen det jag kan.
- Jag vet att jag kanske inte får behålla jobbet om det kommer en behörig, men för mig är det inte värt att läsa in behörigheten rent ekonomiskt.
För Johanna Nilsson var varslet inte ett lika hårt slag som för Annika och Anna. Hon hade "bara" arbetat tre år på laboratoriet på Akzo Nobel i Gamleby.
- Jag gick vidare till Akzo i Malmö och jobbade som teknisk säljare ett tag innan jag sa upp mig. Det blev för mycket resande, säger Johanna Nilsson.
Sedan november 2016 är jag istället församlingsassistent i Norra Tjusts pastorat. Jag jobbar i huvudsak inom barn- och ungdomsverksamheten, något jag faktiskt jobbat ideellt med tidigare.
Hon och maken Aron Nilsson satsar även på uppfödning av får och har dessutom en hel del andra smådjur på en gård utanför Gamleby.
- Sedan har vi eget företag inom sång och musik också.
De tre tjejerna enas om att åren efter varslet har varit en sorgeprocess. Tydligast har det varit för Annika och Anna. Från chock, tårar och kaos till ilska. Nu börjar de kunna känna en förlikning.
- Vi har ju faktiskt fått göra saker som vi nog inte skulle gjort annars. Det känns bra, även om vi kan sakna den gemenskap vi hade.