– Det här är mitt andra liv, skrattar Uffe Lindholm, och syftar då på den andra födelsedag han fick när han vaknade ur narkosen den där oktoberdagen för tio år sedan, med ett nytt hjärta bultande i kroppen.
Det hjärta han föddes med var inte tillräckligt starkt och hade bara en kammare, så för Uffes del var det bara att rätta munnen efter matsäcken.
– Jag kommer ihåg i skolan till exempel, berättar Uffe. När andra sprang sextio meter på 15 sekunder, tog det mig dubbelt så lång tid. Men så var det för mig, det visste jag och det visste mina klasskamrater. Det var ingen som tog någon notis om det innan det flyttade ner en kille från Stockholm. Han tyckte att jag var dålig och började retas, men då fick han spö av mina vänner. Det var ju inte mitt fel att jag hade ett klent hjärta, så de tyckte inte jag skulle få lida för det.
Pulsen hann gå ner mellan danserna
Uffe fick hitta egna strategier och lösningar. Fotboll och löpning var ju inte hans grej, men tennis och dans funkade bra.
– Då kunde jag spela en boll och sen gå fram till nätet och hämta den, medan jag hämtade andan. Likadant med dans, tre minuter och sen var det ju en stund innan nästa dans så pulsen hann gå ner.
Och dansen blev en central del av livet. Uffe var en av de som startade dansklubben Danzvett i Västervik 1990 och klubben har ännu kvar den logga som han skapade med den konstnärliga ådra som fick honom att utbilda sig till dekoratör.
Att alltid ha en Minicall i fickan
Men hjärtat han fötts med var inte ämnat att hålla hela livet och till slut hann inte riktigt hjärtat med i svängarna.
Efter flera undersökningar och samtal sattes Uffe upp i transplantationskön för att få ett nytt hjärta.
– Jag fick en liten minIcall som jag bar med mig överallt i två års tid medan det letades efter ett nytt hjärta i Sverige, berättar Lindholm. I oktober 2007 plingade äntligen minicallen. När jag ringde upp sa kvinnan i andra änden att det är dags nu, men jag fattade inte vad hon menade innan hon sa att nu hade de hittat ett hjärta till mig.
Nål i armen och nedräkning
Uffe hade i över två år haft en liten väska stående med kläder och hygienartiklar så han klev han i skorna, tog väskan och gick ut på uppfarten med sambo och barn och väntade där på ambulansen.
– De tittade lite konstigt på mig, för de trodde att de skulle behöva båren, och där stod jag med väskan i högsta hugg och väntade. Men jag bad om att få sitta fram och det fick jag, skrattar Uffe.
Sen gick det fort. Ambulans till Norrköping och sen flyg till Malmö. Därifrån iltransport till Lund där en sköterska med gummistövlar stod redo att skrubba honom kemiskt ren inför operationen.
– Sen fick jag nålar i armen och narkosläkaren sa åt mig att räkna ner från tre till noll och sen vet jag inget mer förrän jag vaknade.
– Det var de längsta timmarna i mitt liv i alla fall, berättar Helene Lindholm, som då var sambo med Uffe. När de ringde och sa att operationen har gått bra och att Uffe var nedsövd kunde jag äntligen andas ut. Sen fick jag vänta tills de skulle väcka honom, för jag ville ju vara där då. Men när de ringde från Lund och sa på bred skånska att ”Vi väcker honom om två timmar, kan du vara här då?”, påminde jag dem om att jag bodde i Västervik. Men det gick fort ner till Lund den gången, det gjorde det.
Inte orkat på egen hand
– Jag hade inte klarat det här utan Helene, berättar Uffe. Hon har stått vid min sida under hela den här processen och det hade jag aldrig orkat på egen hand.
Men det var nog tur att Uffe fick sitt nya hjärta, för den opererande läkaren hade efter operationen berättat att det gamla hjärtat varit i så dåligt skick att Uffe inte ens hade klarat sig till julen samma år.
Efter operationen började en snabb förbättring av Uffes tillstånd. Och efter att alla mediciner ställts in har det inte varit ett enda problem med det nya hjärtat.
Livet kan inte tas för givet
– Jag hade inte ens ont när jag vaknade, säger Uffe Lindholm. Men den största skillnaden var att innan operationen var det ständigt obehag och när jag vaknade efter operationen var det helt lugnt i bröstet. Det är fantastiskt att få må så här bra. Men det kanske är så, när man fått en sådan här gåva. När livet inte kan tas för givet, blir varje dag är något att glädjas åt.
Glädje är något centralt i familjen Lindholms hem. Både Uffe och Helene har nära till skratt och berättar gärna om roliga saker som hänt. Det är en påtaglig närhet och värme mellan makarna.
– Som det där med att Uffe vägrade gifta sig, skrattar Helene, han sa varje gång vi pratade om det att ”det inte var nån ide, för jag ska ju snart dö, men om jag får ett nytt hjärta så slår vi till.”. Så 2009 fick paret äntligen säga ja till varandra under ett soligt bröllop i den egna trädgården.
Uffe Lindholm har sedan han fick sitt nya hjärta fått uppleva både stort och smått. Friheten att kunna resa iväg, att få ett mycket mer aktivt liv. Blev årets Västervikare 2013 och lärde sig rida. Men det bästa av allt är nog ändå barnbarnen.