Kerstin föddes mellan Västervik och Vimmerby och flyttade till Stockholm vid 16 års ålder.
- Mitt första jobb var på Hurtigs konditori på Drottninggatan, säger Kerstin. Det var väldigt socialt och där fick jag lära mig hur man bemöter kunder.
Vägen fortsatte med arbete på Försäkringskassan. Där fick Kerstin möjlighet att gå IBM:s skolor i Solna och utbildade sig bland annat till programmerare.
- Det var under den tiden jag träffade min första man, Janne. Vi köpte hus i Huddinge där vi levde med våra två barn. Jag utbildade mig till dagbarnvårdare och arbetade med det under småbarnsåren.
I 30-årsåldern skilde sig paret, och hon flyttade till Västervik med barnen där hon köpte sig ett radhus. Hon fick då jobb på Drätselkontoret inom Västerviks kommun.
- När jag jobbade på kommunen lärde jag känna "Frosse" - Lars Frosterud. Vi gifte oss och flyttade med barnen till ett stort hus på Båtsmansgatan där vi även fick ett barn gemensamt.
Kerstin tog beslutet att bli studie- och yrkesvägledare. Efter ett par år på Gamleby Folkhögskola blev det veckopendling till Stockholm för en treårig utbildning vid universitetet.
Det började i handen
Under många år arbetade Kerstin som studie- och yrkesvägledare på Västerviks gymnasium, Komvux, Kunskapslyftet Tjustskolan, Högskolecentrum, Campus och Ludvigsborgsskolan.
- Jag gick i pension 2010 och hade planerat att pensionen skulle innehålla tid och umgänge med barn, barnbarn och vänner och att få utveckla mig inom mina intressen; politik, måleri och annan kultur.
Det blev inte som hon tänkte, utan fick efter undersökning av en försvagad hand veta att hon behövde operera en förträngning i ryggraden. Operationen gav inte önskat resultat och efter problem med nacken genomfördes en ny operation 2012 utan resultat. Snarare blev det sämre och det fanns efter den operationen ingen funktion kvar i höger arm.
Fler neurologiska undersökningar utfördes, och i december 2012 blev Kerstin kallad till sin läkare.
- Neurologen hade inget bra besked att ge mig. Jag trodde inte att det var något speciellt, men fick besked om att jag hade ALS i formen PSMA. Jag förstod först inte allvaret i beskedet först, men med tiden sjönk det in.
Det är inte den aggressiva formen av ALS Kerstin har utan denna form är kopplad till ryggmärgen till skillnad från klassisk ALS där nervtrådar i hjärnan blir påverkade.
Livet idag
Idag har Kerstin bemanning 24 timmar om dygnet för att klara av sin vardag. Hon bor kvar i sin lägenhet och har fått en "permobilernas Rolls Royce" för att vara så rörlig som möjligt.
Något som påverkar vardagen extra mycket är andningsförmågan och hon är alltid beroende av andningshjälp.
- Min neurolog och jag har och diskuterat vilka möjligheter som finns för mig att få hjälp med andningen. Med en trakostomioperation skulle jag till exempel ha andning utan mask. Efter att ha träffat läkare och specialister i Uppsala blev det dock tydligt att jag dels skulle bli väldigt känslig för infektioner i lungorna, dels finns det etiska funderingar för mig och min familj.
Efter ett möte med en specialist i Linköping håller man nu istället på att utreda möjligheten för en annan form av andningshjälp där Kerstin själv ska kunna vara mer delaktig i andningen.
Accepterande
Det krävs mod att möta en livsförändrande sjukdom, och för Kerstin har det varit en omställning på många plan.
- Jag är förvånad över att man kan acceptera en progressiv sjukdom som man förmodligen vet kommer förkorta livet på en. Tack och lov har jag ett stort umgänge och familj, säger Kerstin Frosterud.
Många av sina intressen kan hon fortfarande utöva, och umgänget är stort där nära vänner och barnen med familjer är centrala. Bland annat hade Kerstin tre teaterföreställningar nyligen i hemmet arrangerade av Västerviks Riksteaterförening, men hon tar sig också till teatern då och då.
- En av sommarens höjdpunkter var att åka till Stockholm, bo på hotell Skeppsholmen och äta gott på Operakällaren där min son arbetade.
Bemötande av andra
Kerstin berättar att hon gärna vill bli bemött "som vanligt", och de som träffar henne ska inte vara rädda för att komma fram och prata.
- Jag tycker inte om medlidande, även om jag förstår att alla inte vet hur de ska förhålla sig till mig numera. Visst skulle jag gärna vilja vara mer rörlig och enkelt kunna göra sånt som jag gjorde förr, men jag tycker att jag lever ett bra liv trots allt. Det är många funktioner jag saknar men i huvet är jag inte mer rubbad än vanligt.
Kerstin skämtar och anser att det är viktigt att behålla humorn.
- Humor är livets krydda, jag måste kunna skämta även om det som är svårt.
Orden lyser igenom ögonen och man förstår att hon menar vad hon säger. Det som egentligen upplevs mest jobbigt just nu är att aldrig vara privat.
- I och med att jag har personal dygnet runt, så går det aldrig att prata i enrum. Av den anledningen är det väldigt viktigt att personalstyrkan fungerar väl med mig, säger Kerstin Frosterud.
När vår tidning lämnar lägenheten efter kaffe, bullar och pratstund följer Kerstin med ut på en tur. Det är en fin dag med vackert höstväder.