Julia och Emil Henjer träffades i Stockholm 2001 när han jobbade som kökschef och Julia hoppade in extra som servitris. De blev ihop och strax därefter flyttade de ihop i en lägenhet utanför Nynäshamn.

– Jag var väl ute efter något enklare, att slippa pendla och ha mer tid över, säger Emil.

Julia ville bara ha någon slags förändring, hon hade tröttnat på sitt jobb. Emil är från Västervik och när paret sommaren 2012 var och hälsade på hans föräldrar cyklade de till en grillfest. Det var en fin sommarkväll.

– Jag tror vi tänkte samma sak: ”så här ska det ju vara”, säger Julia.

Vi sitter i matsalen i huset i Västralund i Västervik. Det är andra gången som rummet är nymålat på bara ett par år, men vi återkommer till det.

– Jag började leta och ganska fort fann vi det här huset. Det var väldigt nedgånget men vi slog till, säger Julia.

Sedan började ett par års omfattande renoveringar. All ledig tid lades på huset.

– Vi fick delvis gjuta en ny platta, det var egentligen bara ytterväggarna kvar. Vi har gjort om allt, precis all, säger Emil.

– När jag stod där på nya plattan under huset, med näsan vid trösklarna undrade jag vad vi gett oss in på, fyller Julia i.

Men skam den som ger sig. 2014 var huset exakt så som de ville ha det och de gifte sig i trädgården.

– Det kändes perfekt och vi älskar det. Det är ju byggt för oss, precis som vi vill ha det, säger Julia.

Emil jobbade som kökschef på restaurang Guldkant, Julia på Länsförsäkringar. Men något skavde. Julia ville utvecklas karriärmässigt, ville uppåt och framåt.

– Jag hittade ett perfekt jobb i Stockholm...och frågade om Emil tänkte följa med tillbaka.

– Jag hade inget att välja på, Julia hade bestämt sig. Men det kändes som att sälja en familjemedlem, det var vidrigt, säger Emil.

Sen följde ett par år av lägenheter och renoveringar i Stockholm. De jobbade mycket och trivdes med det. Men...

– Varje gång vi var tillbaka så åkte vi förbi VÅRT hus. Jag kunde inte släppa det, jag jämförde våra lägenheter med huset hela tiden. Jag saknade min spis, haha!, skrattar Emil.

I våras började de prata om de de ville, eller rent av måste, ha tillbaka sitt hus.

– Jag var på Visfestivalen och berättade för en bekant om mina planer och hon trodde jag skämtade, säger Julia.

Det visade sig att hennes bekant hört att huset skulle säljas. Julia trodde inte sina öron och ringde mäklaren dagen efter. Det hade inte kommit ut på marknaden ännu.

Det visade sig att säljarna inte hade så bråttom att sälja utan ville hitta en fin lägenhet först. Den delen hjälpte Julia ivrigt till med.

– Jag hörde från en kompis att en jättefin lägenhet ovanför dem var ledig. Man kan säga att jag skynda på det hela en hel del.

Det blev lite dyrare än de tänkt sig, lägenheten i Stockholm fick de sälja med förlust och huset hade gått upp en del i pris.

– Men det var det värt. Under hösten reste vi till Mexico i ett par veckor. Flyget hem tog 16 timmar, när vi kom hit och fick gå in i vårt hus igen lyfte vi in sängen och började måla direkt, då hade vi varit vakna i 26 timmar, säger Julia. Hon lägger till:

– Jag förstår att det låter lite rubbat.

– Jag tror att vi ville göra det helt till vårt igen, säger Emil.

Nu har de snart varit tillbaka i huset i en månad. Och den här gången är det för att stanna, intygar Julia. Nu längtar de efter att fylla huset med vänner och fest.

– Om du vill flytta igen så får du göra det själv, konstaterar Emil med ett stort leende.