Good Harvest inleder festivalens sista kväll. Duon består av Hanna Enlöf och Yrsa Eriksson från Falun. De debuterade 2017 med albumet ”In a life and place like this” som släpptes på Per Gessles skivbolag. Musikaliskt hör de hemma någonstans inom singer-songwriter-facket med slagsida mot Americana. Stämsång och akustiska gitarrer. Det är givetvis svårt att inte tänka på First Aid Kit, men Good Harvest har ännu inte nått fram till samma distinkta pondus. Hettan saknas. På scenen låter det vackert, finstämt och prydligt. I slutet av konserten hyllar duon Joni Mitchell, en av deras förebilder, genom att tolka hennes klassiker ”Woodstock". Det är bra. Men fortfarande onödigt snällt och anonymt.

Kontrasten till nästa artist är, minst sagt, drastisk. Christian Kjellvander tar fullständigt över scenen och nästan hela festivalen. Precis som Good Harvest placeras han inom den numera allt luddigare genren Americana. Men Christian Kjellvanders konsert är något helt annat. Den är visserligen vacker, men varken prydlig eller snäll. Han debuterade 2002 och har så här långt släppt 11 album. På skiva är hans musik storslagen, men ändå vemodigt lågmält pulserande med poetiska texter. Hans fina singel ”Portugal” från 2003 är typiskt exempel.

Jag har tidigare sett honom uppträda ensam med sin karaktäristiska röst och sin gitarr. Den här kvällen spelar Christian Kjellvander som vanligt elgitarr, men han har även en trummis med sig på scenen. Kjellvander inleder spelningen med ”Strangers in Northeim” från sitt senaste album. Den börjar långsamt med ett snyggt klingande gitarrspel. Men låten stegras efterhand i ett långt instrumentalt parti, en mullrande psykedelisk improvisation mellan gitarren och trummorna. Det är en återhållen urkraft som exploderar under korta ögonblick. Låten avslutas med att Kjellvander upprepar meningen ”Baby try not to be too strange, they’re afraid” som ett ödesmättat mantra.

Artikelbild

| Christian Kjellvander tar fullständigt över scenen och nästan hela festivalen.

Allt han framför den här kvällen utsätts för samma omilda behandling. Minst en utdragen instrumental utflykt och minst ett utbrott i varje låt. Det utsökta samspelet mellan gitarren och trummorna ger låtarna dynamik och materialet får nya dimensioner. Min favoritlåt ”Poppies and poenies” har till exempel aldrig låtit bättre. Det är från början till slut en fantastisk konsert. Festivalen hämtar sig aldrig riktigt efter hans spelning.

Christian Kjellvander säger nästan ingenting mellan låtarna. Det är befriande att få se en artist på festivalen som inte frågar publiken hur den mår och som inte måste berätta hur fantastiskt det är att spela just i Västervik. Respekt!

Anders Wendin/Moneybrother är nästa man på scenen. Under flera år var visfestivalen en ”reprisfestival” där samma artister återkom alldeles för ofta. Numera förändras laguppställningen, vanligtvis, på ett föredömligt sätt. Anders Wendin är dock ett undantag, han spelade på festivalen för två år sedan. Jag hade gärna sett att någon annan hade tagit hans plats i år. Det finns så många begåvade artister i det här landet som bara väntar på sin tur. Wendin är visserligen charmig, bra på att skapa publikkontakt och har berättande texter. Men han tillför inget nytt den här gången.

Titiyo är kvällens stora affischnamn. Hon stod på visserligen på scenen för tre år sedan, men det här är en artist som tål att återanvändas. Titiyo presenteras som Sveriges souldrottning. Det kanske fortfarande är så, även om konkurrensen med åren har blivit knivskarp. Det är en visuellt medveten artist som publiken möter. Mörkt långt hår, svart hatt och långklänning. Hennes två musiker bär t-shirts med vita dödskallar och hennes vita maracas är utformade som dödsskallar. Stilen är elegant -trots dödskallarna.

Artikelbild

| Anders Wendin eller Moneybrother en repris på festivalen.

Vi får hits som ”Come along” och ”Talking to the man in the moon”. Flera låtar hämtas från albumet ”13 gården” som är hennes första på svenska. Mellansnacket är intressant och underhållande. Titiyo berättar om sin familj och om kulturkrockar. ”Det här är en kulturkrock” säger hon, ”vi står här och kör klubb sub-låtar på ett ställe man spelar ackegura.”

Musiken får till en början ett något avvaktande bemötande, men när bandet drar igång en ovanligt lång version av ”Longing for lullabies” ställer sig publiken automatiskt upp och börjar klappa händerna. Det går inte att stå emot det tunga svänget. Tempot höjs. Titiyo studsar upp och ner på scenen och hennes starka röst glider ovanpå den kompakta ljudmattan. Precis som för tre år sedan förvandlar hon ruinen till ett exklusivt danspalats för livsbejakande klubbmusik. Titiyo är oemotståndlig som liveartist.

Artikelbild

| Titiyo är en artist som tål att återanvändas.

Jack Vreeswijk avslutar den 53:e festivalen. Han är sedan många år tillbaka festivalens ”hustrubadur”. Jag tror att jag förstår tanken, men det är inte kul längre. Det är givetvis en tuff uppgift att stå på scenen efter Christian Kjellvander och Titiyo, men det är inte det stora problemet. Jack Vreeswijk är en begåvad tolkare av sin fars unika låtskatt. Han är cool, har en bra röst och en självklar fallenhet för att berätta relevanta historier. Dessutom har han Love Tholin vid sin sida, en gitarrist utöver det vanliga. Men att år efter år få höra samma sånger, samma mellansnack och samma skämt, det känns inte alls roligt längre. Tyvärr.