Den här kvällen har hon med sig Mats Öberg på piano och Jonas Knutsson på olika blåsinstrument. Själv sjunger hon och spelar fiol. Konserten tar avstamp i svenska folkvisor. Det omtalade vackra nordiska vemodet står i centrum. Men Lena Willemark äger viljan och förmågan att vidga musiken, att sammanföra olika genrer. Trion gör till exempel Eva Dahlgrens ”Dunkla skyar” till en folkvisa med jazzkomp. Eller när de framför en marsch från Älvdalen börjar den som traditionell folkmusik, men efterhand övergår till jazzig funk i en lång fantastisk improvisation. Svensk folkmusik förenas med svart musik. Det slår mig under konserten att Lena Willemarks musikaliska visioner rimligtvis måste vara svårsmälta för en tvättäkta rasist. Hennes musikaliska skapande visar att allting, till sist, hänger ihop.
Från världsmusik till Amanda Ginsburg. Hon är ett nytt stjärnskott inom jazzen. Debuterad 2018 med albumet ”Jag har funderat på en sak” och fick tidigare i år en Grammis. Anne-Lie Rydé som är kvällens värd säger att Amanda har ”Zetterlundska kvalitéer”. Under de senaste åren har det kommit fram ett antal begåvade svenska kvinnliga jazzsångerskor. Det som skiljer Amanda Ginsburg från många andra är hennes nära koppling till den svenska visan. Egna lågmälda kompositioner framförda på svenska. Därför känns kopplingen till Monica Zetterlund logisk.
Amanda är i början av sin karriär och kan ibland kännas något anonym. Jazz är en genre där trovärdigheten vanligtvis ökar med åldern. (Till skillnad från rockmusik.) Men efter en lite trevande start växer konserten efterhand med flera bra låtar. Amanda har ett bra band bakom sig, en klassisk jazzsättning med piano, ståbas och trummor. Efter en snygg tolkning av Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, avslutas konserten med låten ”Havsmelodi”. Innan Amanda börjar sjunga så säger hon att ”det här är min hit eftersom den tog mig till Allsång på Skansen.
Det var väl bara en tidsfråga innan Mando Diaos tolkningar av Gustaf Frödings lyrik skulle nå fram till Visfestivalen. Det sker genom Gustaf Norén som tidigare var sångare i bandet och hans bror Viktor som har varit medlem i Sugarplum Fairy. Det var 2012 som Mando Diao, från Borlänge, släppte albumet ”Infruset” med tonsättningar av Frödings dikter. Det var ingen självklar skiva från en grupp som med stor framgång spelat högljudd rockmusik. Men albumet hyllades och ”Strövtåg i hembygden” blev omgående en svensk visklassiker. Tillsammans med Floda Spelmän framför bröderna flera av tolkningarna den här kvällen. Det är vackert, respektfullt och personligt. Mellan sångerna berättar bröderna om sin kärlek till folkmusiken och det stora i att den hela tiden förs vidare.
Som kontrast får vi höra Sugarplums Fairys poplåt ”Sweet Jackie”. Viktor berättar gripande om sin långa vänskap med musikern och författaren Kristian Gidlund som gick bort i cancer 2013. När Kristian var 14 år skrev han den mycket mogna texten och uppmanade den två år yngre Viktor att göra en melodi. Sju år senare blev ”Sweet Jackie” gruppens genombrott.
Fredagen avslutas med Albin Lee Meldau från Göteborg. Det svenska folkets nya hjälte. Han slog igenom i ”Så mycket bättre” 2018, men hade redan då en internationell karriär sedan ett par år tillbaka. Han inleder sin spelning med att säga att ”jag är inte här för att prata, vi drar igång partyt mina damer och herrar!” Albin Lee Meldau är i första hand soulsångare och har ett tungt rockband som lyhört följer hans utsvävande röst. Han har en stämma som det inte går att inte förhålla sig till. Första gångerna jag hörde honom kunde jag inte bestämma mig om hans sätt att sjunga var tillgjort. Den här kvällen blir jag snabbt övertygad om att den är alldeles äkta, även om han någon gång balanserar på gränsen. I sina bästa stunder påminner han om en tungomålstalande Van Morrison eller Nicolai Dunger. Hans röst är så kraftfull att den stundtals tycks vara större än orden han sjunger. Den svämmar över av alla känslor som måste fram.
Det finns mycket sorg i både rösten och texterna. Albin berättar om sitt gamla liv mellan låtarna. Vid ett tillfälle avslöjar han att ”det är ingen hemlighet att jag har supit och knarkat hela livet. Jag trodde att det skulle vara så”. Nu har han lämnat den destruktiva tiden bakom sig, men den mörka erfarenheten färgar fortfarande låtarna och ger rösten soul. I låten ”Same boat”, om båtflyktingar, förvandlas han nästan till gospelsångare.
Albin Lee Meldau återvänder några gånger till hur viktigt ”Så mycket bättre” har varit för hans karriär. Innan han framför sin fina version av Louise Hoffstens låt ”Min favoritvals” berättar han att det var första gången han sjöng på svenska. Han konstaterar att ”det inte fungerar att fuska på svenska, det går inte att slänga in baby och yeah yeah.”
Albin är inte den typiska artisten på Visfestivalen i Västervik. Mellansnacket tycks inte vara inrepeterat och finputsat. Här finns inget som är inställsamt, vilket onekligen känns befriande. Det närmaste han kommer sina artistkollegor är när han säger att ”det har varit en fantastisk kväll och där är månen och allt”. Och Albin Lee Meldau har fått publikens reservationslösa kärlek.
