Mauro Barraco bor i Främsteby utanför Vena med sin sambo Pernilla Karlsson och deras tre döttrar.
Hans tankar finns ständigt hos sin mamma, två bröder och deras barn, sedan hela Italien satts i karantän. 60 miljoner italienare uppmanas att stanna hemma till den 3 april.
– TV:n står på hela tiden, jag vill gärna ha en så aktuell uppgift som möjligt av hur läget är i Italien, säger han.
Telefonen ringer, det är mamma Carmela, som bor på Sicilien. Hon vill gärna prata en stund via Skype. Hon har det ensamt och tråkigt, där hon sitter i karantän i hemmet. En viss oro är det förstås också.
Hela familjen samlas kring telefonen och Pernilla skickar en slängpuss till sin svärmor. Som skickar tillbaka en, given med mycket kärlek ser man på henne.
Sonen har varit där med mat åt henne, får jag översatt, men kassen lämnades av säkerhetsskäl utanför dörren.
– Min mamma och andra italienare lever vanligtvis ett mycket socialt liv, så det känns märkligt att inte få umgås och träffa vänner, säger Mauro.
Brorsdottern Roberta berättar att Milano blivit en spökstad.
– Det är helt tomt på gatorna, ska man nödvändigtvis vistas ute måste man ha ett intyg på varför, som kan visas upp för polisen som kontrollerar folk flitigt, säger hon.
Hon och Mauro pratar italienska med varandra, Pernilla nickar. Hela familjen förstår italienska och får en superfärsk uppdatering av läget.
– Snälla ni, bönar Roberta, och riktar sig till hela svenska folket. Ta coronaviruset på allvar. Vi underskattade det i början och se hur vi har det. Vi lever som i en krigszon.
Mauro översätter igen.
– Maten är slut i butikerna redan vid lunchtid. Man får bara gå in två och två i affärer och på apotek. Tidigare kunde alla som varit i kontakt med en sjuk testa sig, men i brist på utrustning testar man bara de med symptom.
Är du själv rädd att smittas av coronaviruset?
– Jag är mer rädd för oansvariga och egoistiska människor som lever som vanligt, går på stora evenemang och reser utan att visa hänsyn, inte minst till de i riskzonen som kan dö. Vi måste försöka hindra smittspridningen och då måste man ta det på allvar. Utan att för den skull drabbas av panik.
– Men – det är ju inte att bli sjuka vi ska vara rädda för, fruktan ligger i att hela samhället slås ut, att vi inte har vårdplatser till alla, att mediciner tar slut och att ekonomin går åt helvete.