Enligt sägnen ska minnesstenen markera en plats där det 1642 inträffade ett grovt brott i kyrkans värld.
Men låt oss ta lite bakgrund först. Vid den här tiden var Lönneberga en annexförsamling till Vena. Lönneberga var så att säga den fattiga kusinen från landet, medan Vena var en mer välbärgad trakt.
I Hembygdsboken från Vena från 1978 berättar Sigfrid Carlsson om den dramatiska händelsen. Prästen i Lönneberga var missnöjd med naturalönen han skulle få från socknen. Lönneberga socken var egentligen lite för liten och fattig, för att kunna hålla präst och kyrka på egen hand, så det var lite si och så med inkomsterna.
Av någon anledning mötte han dåvarande Vena-prästen just i Västrahults ängar. På den tiden gick vägen tvärs igenom och slingrade sig fram mellan de numera uråldriga lindarna. Det blev en diskussion mellan de båda prästmännen.
Resultatet av det mötet var att Lönnebergaprästen, enligt sägnen i alla fall, slog ihjäl sin överordnade.
Så långt är händelsen förvisso dramatisk. Men knappast någon gåta. Men...
Venaprästen vet man ganska väl vem han var. Andreas Torstani finns upptagen i Venas prästlängd under tiden 1635 till 1642. Sedan dröjde det ett år till 1643, innan en ny präst kom till socknen.
Däremot vet man väldigt lite om vem Lönnebergaprästen var. Inte ens ett namn finns bevarat. Den stora tavlan med alla socknens präster fram till våra dagar ger inget besked om något namn. Där finns ett "glapp" på några år fram till 1644, då en ny präst tillträdde i Lönneberga och Hässleby församlingar.
Betydligt mer finns dokumenterat om prästen Isacuus Jonae som tillträdde prästtjänsten i Vena 1644.
– Han fick nyttjanderätten till ett halvt kronohemman, Klockaregården i Vena, av drottning Kristina, berättar ordförande Thorbjörn Swahn i Hultsfreds Hembygdsförening, som läst på en del om vad som hände i grannsocknen.
Den förläningen ska han enligt de gamla pappren ha fått som kompensation för inkomstbortfall, när byarna Faggemåla, Järnemåla, Dal, Lidhult och Fagerhult överfördes som en förstärkning till Lönneberga församling. Byar som i dag så självklart tillhör Lönneberga. Inte minst geografiskt.
– Vad Lönnebergaprästen hette vet man inte, säger Thorbjörn Svahn, och man har heller inte hittat något som tyder på att det förekommit någon rättsprocess i det här fallet.
Vilket kan tyckas vara en smula märkligt, med tanke på vilken uppståndelse det måste ha blivit i trakten när nyheten spreds.
Så på sätt och vis är händelsen en mordgåta än i dag. En händelse som kanske glömts bort helt och hållet med tiden. Om inte Prästastenen rests som en påminnelse.
Det är ingen märkvärdig sten, bara ett rejält granitblock som till formen påminner om en grindstolpe, så där 70 centimeter hög och 40 gånger 40 centimeter grov. På en trädstam intill sitter en inramad tavla som berättar lite om händelsen då 1642, en ganska kort saklig berättelse.
Christer Lindblom i Västrahult, som har marken där Prästastenen står, vet inte så mycket mer om händelsen.
– Men jag skulle tro att det var församlingen som ursprungligen reste stenen, säger han.
Han berättar också att det kan vara så att stenen inte står på exakt rätt plats längre. Det talas en del om att när vägen byggdes så fick den en törn, så att den måste sättas upp igen.
– Då kanske den inte hamnade på exakt rätt plats, säger han, men det vet jag inte säkert.