– Jag fattar inte hur jag orkade allt. Eller det gjorde jag ju inte. Men jag orkade väldigt länge, säger Susanne när vi slagit oss ner med bordet dukat med kaffe och bullar hon bakat.
Det krävs mycket av henne att orka berätta om åren som utbränd. Det tömmer liksom energidepån fortfarande, att "ge av sig själv".
– Jag har svårt att orka med nya saker, det gäller att hela tiden testa sig fram.
– Men, tillägger hon, jag tänker att det är så viktigt att berätta, och kan jag hjälpa en människa till att må bättre, så vill jag gärna bidra till det.
Susanne Åkesson från Vena förstod aldrig riktigt att hon höll på att bygga upp en utbrändhet under många år som mamma till tre barn, som hustru, som dotter, som anställd barnledare inom kyrkan, som klassförälder, som vän, som...
– Jag stormtrivdes ju med allt, även jobbet, tror inte jag sa nej till jobbet en enda gång. Jag har alltid velat ställa upp, är nog född till att ta hand om människor. Så jag har alltid gjort saker för att jag velat. Och känt glädje av det.
Folk vid Susannes sida märkte tidigare, de höjde ett varningens finger för att hon var på väg in i väggen. Och när hon väl började förstå det lite smått, då tänkte hon att promenader och yoga skulle hjälpa. Det hade hon ju läst sig till.
– Det hjälpte inte alls, så 2014 tvingade läkaren mig att sjukskriva mig.
Då hade hon tagit bort allt socialt umgänge, tagit bort allt i privatlivet – men hade fortsatt gå till jobbet. Tills det tog stopp. Tvärstopp.
– Jag fick en fruktansvärd ångest, alla intryck slog emot mig. Jag orkade inte längre köra bil, kunde inte spela piano med två händer, kunde inte trycka in koden till betalkortet, än mindre läsa instruktioner.
Två år senare föll hon ner i det mörkaste av alla hål, beskriver hon det som. Då kände hon plötsligt ingenting längre, känslorna hade hon låst in successivt under flera år, inser hon i dag, när hon plötsligt brakade ihop på ett möte med sin läkare och handläggare på Försäkringskassan. Sedan sov hon inte på fem veckor.
– Då var jag alldeles blå om händer och fötter, fick första panikångestattacken och kördes med ambulans till sjukhuset.
Det blev inledningen på år av oräkneliga läkarbesök, vård på psykavdelning, samtal med terapeuter, kognitiv beteendeterapi, antidepressiv medicin, sömntabletter – ja, listan kan göras längre.
– Jag ljuger inte om jag säger att jag haft 30 olika läkare, alla med olika metoder, men inte en enda gång har jag utretts.
Boken "Sanningen", blev egentligen vändningen, det var den som fick henne att förstå på riktigt. Den öppnade hennes ögon.
– Nu kan jag sätta ord på vad sorg är. Jag har sörjt mitt jobb, som jag lagt mycket energi på att komma tillbaka till. Men så blev jag uppsagd för tre år sedan, när kyrkan gjorde neddragningar. Jag har sörjt min familj, mitt liv, mina föräldrar – allt det som jag tycker jag gått miste om under alla de här åren, säger Susanne som också känt ett oerhört dåligt samvete.
– Jag har dåligt samvete för att jag varit sjuk, att jag inte funnits med på det sätt jag önskat, förklarar hon.
Hur skulle du säga att du mår i dag?
– Sista året har det gått så mycket framåt, även sömnen har blivit bättre. Idag orkar jag betydligt mer, kan åka och handla utan att bli sängliggande efteråt. Men jag behöver fortfarande återhämtning.
Vad är ditt råd till andra i samma situation?
– Att man ska bryta upp och byta jobb. Hur mycket man än älskar det. Min uppfattning är att man måste bryta upp från det som gjort att man blivit sjuk. Man behöver se över allt annat, som finns omkring också.
Susanne Åkesson kom till insikt med att hon ville plugga till återhämtningsterapeut.
Hon uppskattar hjälpen hon fått från inte minst Kyrkans trygghetsråd, så sedan en månad tillbaka är hon igång med utbildningen, som hon hoppas ska bli ett avstamp in i framtiden, där hon får chans att hjälpa andra som är på väg att bli utbrända.
De erfarenheter hon har går ju knappast att läsa sig till. Nu vill hon göra något positivt av dem.
– Min dröm är att ha en samlingsplats där man kan klappa får, rida, prata, pyssla i trädgården och tänka bort alla måsten.
– Jag väljer att tänka positivt. Min läkare säger att jag har envisheten emot mig, eftersom jag inte gett mig i tid. Jag säger istället jag haft den med mig.
