En efter en ringer på hos Nisse Karlsson. Idag är det nummer 19 på Lejonhjärtas gata som är samlingspunkt. Kaffet är klart. Saffransbullarna och småkakorna framdukade.

”Årets första lussekatter”, konstaterar en av gästerna som slagit sig ner vid köksbordet.

Det blir många skor i hallen och fast kylan biter finns det de som dristar sig till att gå i Foppatofflor och sandaler. Kurt Migfors kommer med kryckor. Han är nyopererad med höftled som så smått börjar funka som man kan kräva. Snabbt och svalt om fötterna och nyopererade höfter går bra när man bor nästgårds och det aldrig är långt till veckans sittning. Det här är grannar emellan.

Artikelbild

| Franz Hruschka avslöjar vem som är vinnaren i Tennisklubbens lotteri.

Från början var de två – Nisse Karlsson och Bertil Stridell, som bor på nummer 13. Ett skämtsamt ”är kaffet färdigt?” när de stötte på varandra ute på gatan passerade gränsen mellan tanke och handling.

– Jag satte stort värde på det, jag var nybliven änkling och jag vill gärna ha lite att göra, mig passar det inte att hamna i en tillvaro där man sitter och tittar på tapeterna, säger Bertil Stridell.

– Och sedan kom Lennart Schill in som nummer tre. Det var då vi kom på att vi ju kunde ta hus för hus på vår ände av gatan. Vi var ju många som slutat jobba. Av 14 hus på vår raksträcka är vi uppe i nio nu, säger Nisse Karlsson.

De flesta flyttade in i sina nybyggda villor 1977 och har haft gott om tid att lära känna varandra. Det har snickrats och målats. Barn har sprungit mellan husen, vuxit upp och flyttat ut. Gatufester har ordnats, lagts på is, och återuppstått.

Artikelbild

| När Franz Hruschka fyllde 77 blev det fika i sommarstugan i Dalsebo med gubbgänget.

– Grannsämjan har alltid varit god och det känns väldigt bra att ha den här gemenskapen. Vi håller koll åt varandra när någon är bortrest och är det något man behöver hjälp med vet man alltid att det finns någon man kan fråga.

Men sämjan kan vara hur god som helst. Utan måndagsfikat skulle det inte vara riktigt samma sak. Det sociala umgänget kan behöva en knuff.

Artikelbild

| Veckans värd Nisse Karlsson bjuder på lussebullar.

– Särskilt den mörka årstiden, när man inte är ute lika mycket. Då är det lätt hänt att man bara pratar när man skottar snö, säger Lars-Eric Andersson.

Veckans fika tar aldrig paus och rundan går efter given turordning. Det är lika gott om tillit och trygghet som det saknas knussel och krångel.

Artikelbild

| Sören Nilsson, närmast kameran, är nytillskottet bland pensionärerna. Gösta Svensson, Håkan Green och Bertil Stridell har varit med längre.

– När Franz måndag råkade infalla när han var i fjällen, hade jag nyckel för vi var husvakt. Så vi kokade kaffe och fikade i hans kök och skickade en bild. Han undrade om han skulle ta disken, säger Nisse.

Med gemensamma intressen som hockey, speedway och trav saknas aldrig pratunderlag. Och det där med att man aldrig ska prata politik, det är en finkänslighet man kan lägga åt sidan i det här gänget.

Artikelbild

| Nisse Karlsson och Bertil Stridell var de två som drog igång träffarna för fyra år sedan.

– Vi känner varandra utan och innan och lite politik kan vi diskutera utan att det blir några bataljer. Men det är klart, några världsproblem kanske vi inte löser, säger Gösta Svensson.

Det finns studier som visar att behöver en aktivitet för att hålla liv i sin vänskap medan kvinnliga vänner bara behöver en telefon. Att den ofrivilliga ensamheten är betydligt vanligare bland män. Och flera känner igen det där, hur tröskeln kan vara hög när det gäller att ”bara höra av sig”, och att den bara växer om det gått lång tid.

Artikelbild

| "Vi har bra grannsamverkan och hjälps åt att hålla ett öga när någon är bortrest."

– Bättre att ses så här, då håller man liv i det. Och vi gör lite annat också, går ut och tar en jultallrik ihop eller åker och äter räkmacka på sommaren.

När man blivit ensam växer betydelsen av den sociala kontakten ännu mer. Håkan Green förlorade sin fru förra sommaren.

Artikelbild

| Nisse Karlsson bullar upp.

– Det är kanske inte så att vi går in riktigt på djupet med det allra tyngsta, men det är otroligt mycket värt att ha den här kontakten med sina närmaste grannar. Man vet att de bryr sig, det är alltid någon som frågar hur läget är.

I takt med att gatans pensionärer blir fler utökas alltså sällskapet. Senaste tillskottet är Sören Nilsson, som blev pensionär i september och raskt intog stol nummer nio.

– Det var inte svårt att vänja sig och jag kan väl säga att det inte är det sämsta att börja veckan på det här sättet…

Nu dröjer det innan det blir några nya manliga pensionärer på raksträckan.

– De som har närmast till pension är inte mer än 53-54, så de får vänta ett tag.

Hur länge brukar ni hålla på när ni ses?

– Det är sagt en timme, men oftast blir det längre. En gång satt vi kvar till halv sex, men då fyllde Håkan år.

Men fruarna då, vad gör de när ni fikar?

– Det händer att några av dem träffas och tar en fika de också ibland, men inte på samma vis som vi.