I media ser jag hur våra bronshjältar välkomnas tillbaka till "Svea Land", eskorterade till Landvetter av Jas-plan och på marken mötte brandkåren upp med en fontän innan spelarna klev ut ur planet och ned längs den röda mattan. Det är så häftigt på vilket sätt intresset för damfotbollen vuxit och hur spelarna tagit en plats i så många svenskars hjärtan.

Av Fredrik, som är pressansvarig för svenska damlandslaget, fick jag veta under familjens besök i Frankrike att förbundet hade som årsmål att höja antalet följare på Instagram till 80 000 från de 48 000 man hade innan sista landslagslägret inför VM. I dag följs swewnt, som står för Swedish Women´s National team, av 97 900 personer. Shit! Det är häftigt.

Häftigt var det också att få vara på plats för att följa Fredrik i hans arbete, besöka hotellet han, spelarna och landslagsledningen bodde på i Deauville och se Sverige möta USA på Stade Océane. Förvisso den enda förlusten fram till semifinalen, men stämningen var det minsann inget fel på.

Vi förstod snart att biljetterna vi fått av Fredrik gav oss plats på anhörigläktaren, med Caroline Segers familj snett bakom och Växjötjejen Anna Anvegårds pojkvän som närmaste granne. Och det kanske starkaste intrycket gjorde Nathalie Björns lillebror på mig, när hon låg kvar på gräset efter en smäll. Han ryckte och slet i sin mammas tröja ”varför ligger hon kvar, varför reser hon inte på sig?”

Mamma lugnade och när syrran, med klubbadress FC Rosengård, ställde sig upp för att spela vidare – ja, då befann sig läktarens absolut stoltaste person på raden bakom mig. Det var också lillebror som Nathalie vinkade till först och lillebror som fick den första kramen efter slutsignalen. De bilderna sitter djupt rotade i mitt hjärta.

Precis som känslan när vi smygstartade midsommarfirandet tillsammans, alla svenska fans under ledning av Camp Sweden och sedan tågade i samlad trupp till sången av ”Kanna på, kanna på”. Det var ett par timmar kvar till matchstart och vi tog god tid på oss, för att verkligen njuta av stunden, när vi gick gatan fram mot shuttlebussarna, som tog oss till arenan.

Poliser i varje korsning som stoppat trafikanterna, fransyskor vinkandes på balkongerna, fransoser som fotograferade denna blå-gula orm av supportrar som ringlade fram, skrålandes ”kanna på, kanna på”. Det räcker att jag hör eller läser de orden idag, så får jag gåshud.

Önskar bara jag varit i Göteborg under måndagskvällen, för att välkomna bronshjältarna. Men en flaska bubbel ligger redan på kylning, på lördag ska vi fira Sveriges och Fredriks VM-äventyr tillsammans.