En helt vanlig kväll på Club Hollandia

De flesta i våra trakter - ja, många andra också förresten - har nog hört talas om Club Hollandia i Södra Vi. Detta, enligt många syndens näste, var ett nöjespalats som ungdomarna gärna återkom till lördag efter lördag i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Det var Gustav Wegert, en holländare med många nya och djärva nöjesidéer som drog igång det hela, under namnet Blue Note Night Club. Han var aldrig rädd för att prova nya grepp, och Södra Vi blev riksbekant på kuppen.
Efter Gustav Wegert kom Niels Kvistborg, en i början liten blyg dansk kille som varit kock på amerikanska flygbasen Thule på Grönland.
Hur Niels Kvistborg hamnade i Södra Vi är en historia i sig och värd ett eget uppslag. Men det tar vi en annan gång. Han blev i alla fall snart en välkänd nöjesprofil och entreprenör.

Dörrvakt
Undertecknad hamnade på Hollandia av en slump och har många trevliga minnen från stället i fråga.
Anledningen till att just jag hamnade på detta "syndens näste", som många religiösa i Södra Vi menade att det var, berodde på min äldre bror Lasse.
Året var 1966 och brorsan hade muckat från militärtjänsten som mässuppassare på Ing 2 i Eksjö.
Lagom han muckat annonserade Gustav Wegert i tidningen efter serveringspersonal till Hollandia och broder Lasse fick jobbet.
Det tog inte många lördagar förrän det var problem med dörrvakt och då kom Lasse på idén att ringa till sin lillebror Janne. Med betoning på lille.
Jag fick jobbet med kort varsel och på den vägen blev det. Jag stod i entrén och motade de som inte var 25 år fyllda. Själv var jag bara 16..!
Snart var det dags att avancera inom organisationen och då fick jag hjälpa Lasse att servera. Man skulle självklart vara fint klädd med serveringsrock och allt och därför åkte Gustav, Lasse och jag till Linköping och där köpte Gustav varsin vit serveringsrock med axelklaffar till Lasse och mig. Till sig själv måttbeställde Gustav Wegert en vinröd serveringsrock med revärer.

Censur
Allt detta hände under senare hälften av 1960-talet och Hollandia blev ett inneställe för mängder av nöjeslystna från när och fjärran.
Ett ställe man talade om, med viss nyfiken skräck, i hela Småland och långt upp i Östergötland.
Att berätta om alla mer eller mindre otroliga händelser som utspelades under nätterna på Hollandia skulle med lätthet kunna bli en hel bok. Eller snarare ett tunt häfte om censuren skulle få ett ord med i laget.
På Gustav Wegerts tid kostade groggen tio kronor och det var mest Bacardi och Cola som serverades. När kvällen var ung var det ganska mycket Bacardi och lite Cola i glaset men ju längre kvällen led och gästerna blev mer eller mindre salongsberusade minskade Bacardin och ökade colan i glasen. Hm, hur var det nu med preskriptionstiden..?
Nu så här många år efteråt kan erkännas att det såldes nog en och annan grogg med bara cola, citron och is i, det var många som inte kände att det fattades sprit i glaset. Och på så sätt kunde gästen festa ett tag till.

Stripp och pytt
Ett av de första minnen från Hollandia var när medlemmarna i gruppen Hootennany Singers hade muckarskiva där.
Grabbarna i gruppen hade tagit med sig "snuskburkar", bestick och kåsor från det militära och dessa dukades upp på långbord. Där serverades pytt i panna, rödbetor och renat?
Det var Greta Nehrman och Linnéa Ström som stekte pytten. Alla åt, drack och sjöng.
Och till maten bjöds det på uppträdande av icke särskilt seriös karaktär. Strippan Gunilla af Halmstad hade engagerats och vad hon gjorde på långbordet kan den fantasifulle läsaren kanske ana. Övriga får helt enkelt gissa.
Jag träffade i samband med Visfestivalen i Västervik en sommar Björn Ulvaeus, en av medlemmarna i den nämnda gruppen. Frågade då om han minns muckarskivan på Hollandia i Södra Vi?.
Den gode Björn tittade på mig en lång stund. När han samtidigt konstaterade att jag var fotograf undrade han med en svettpärla i pannan:
"Du har väl för sjutton inga bilder från denna händelse som kan komma i orätta händer?"

Plattvändare
Tyvärr, där skulle man haft en kamera med. Men på den tiden hade inte fotointresset väckts. Däremot fanns kameran med i början av 1970-talet och det blev mängder med diabilder på gästerna på Hollandia.
Det var några av dessa bilder som kom i ljuset härom kvällen när jag rotade i den gamla kartongen, närmare bestämt bilder från den 25 november 1973. En helt vanlig kväll på klubben.
Då hade undertecknad avancerat till discoteksbåset och var etablerad discjockey. Storheter som Ulf Elfving, Claes af Gejerstam och Urban von Rosén med fler plattvändare kom och gick på lördagskvällarna.
Ulf Elfving ordnade så jag fick automatsändning av nya skivor från en rad skivbolag så det var många paket innehållande singlar och LP som brevbäraren fick bära hem till föräldrahemmets postlåda.
Singlar och LP känns numera smått antikt, men i gömmorna finns nog cirka 1 000 singlar och 300 LP-skivor kvar, tyvärr med tämligen stora repor i.

Träffade Göran
Hur konstigt det låter - eller kanske inte - var det även på Hollandia som min journalistiska bana började. I baren på Hollandia jobbade en period en man vid namn Göran Berggren, som på den tiden var ensamjournalist på Smålands Tidningens redaktion i Vimmerby.
När den gode Göran, som jag för övrigt var jobbarkompis med under många år på Vimmerby Tidning, märkte att jag kunde fotografera så kom frågan en lördagskväll:
- Kan du Janne inte hjälpa mig och ta en bild eller två på en fotbollsmatch imorgon söndag?
Visst kunde jag det och så blev det, hjälpreda på SmT under några år. När sedan Berggren flyttade över till Vimmerby Tidning var jag snart där och hjälpte till att fotografera. Sedan 1965 hade jag jobbat tillsammans med min far som murare, men det skulle snart bli ändring.
En vårdag 1980 i samma veva som jag själv fått familjens villa inflyttningsklar blev jag inkallad till dåvarande chefredaktör Ingmar Karlsson, som tyckte att det var lika bra att jag började arbeta på tidningen.
- Betalningen kommer vi nog överens om, sa Karlsson och precis som på beställning ringde hans telefon och jag fick lämna IK:s kontor.
Vi hann aldrig prata om betalningen och nu är den gode Ingmar Karlsson borta sedan många år, men jag har fått betalt trots frånvaron av uppgörelse och detta kanske är tack vare en annan Södra Vi-bo nämligen kamrern på tidningen, Håkan Schultz. Eller kanske tack vare en annan inom tidningens administrativa avdelning, Mats Krantz, eller kanske en annan, Ulla Falk. Som sagt var, vi forna Södra Vi-bor håller ihop och vi klarar oss för det mesta. Trots att många av oss delvis är fostrade i syndens näste.