De stora brändernas århundrade

Besök av de kungliga är populära inslag i vardagslunken. Just denna gång blir det lite extra eftersom Vimmerbyborna förvarnats om Desiderias ankomst. Jordägare och torpare är kallade att bistå borgarna med alla förberedelser.
Salutkanonerna dras fram och laddas med hela 57 skålpund krut, drygt 24 kilo! Dagen till ära har sju och en halv kannor brännvin beställts fram. Huruvida drottningen fuktade sin strupe eller inte, förtäljer inte historien. Det enda vi vet är att tre av kannorna går åt som stämningshöjare till vakterna som omgärdar Desiderias läger.
Livet i Vimmerby är sig ganska likt i jämförelse med det förra seklet.
Vissa framsteg kan vi skönja inom jordbruket. Hushållningssällskapet bildas precis i början av 1800-talet, 1811 i Kalmar län, och det märks ganska snart. Det anordnas utbildning av gårdarnas folk. Resultatet blir belönade odlingar och prisade trädgårdar.

Fortfarande springer kreatur lösa i staden. Enligt historieböckerna orsakar i synnerhet svinen förtret bland befolkningen. Droppen som får bägaren att rinna över är när svinen bökar sönder och samman kyrkogården. Det är heller inte svårt att förstå att alla lösgående djur måste ha orsakat oändligt antal trätor om vem som äger vad...
Förhållandena är så allvarliga att stadens styrande beslutar sig för att tillsätta en ny tjänsteman; svinvaktaren.
År 1845 höjer man statusen på befattningen och kallar tjänsten för svinfogde.

Vi drar oss tillbaka till seklets början igen.
Tiden före det kungliga besöket har varit svår. Året är 1821. Natten sänker sig mörk och gnistrande kall den 24 februari. I två dagar har marknaden pågått.
Faktum är att många inte ens hunnit somna efter den stora marknadsbal som hållits i rådhuset.
Kylan förstärks av den starka nordvästliga stormvind som blåser. I apotekare Bergelins kök börjar det av någon anledning brinna.
Stormen ger elden full fart. Snart står byggnaden intill apoteket i ljusan låga.
Rådhuset brinner ned till grunden. Tillsammans med både tingshuset och stadens sädesmagasin. Ett 30-tal bostadshus i torgets närhet utplånas denna natt.
Ännu en gång galer den röde hanen över Vimmerby stad och gör 230 personer hemlösa.
Matförråd går förlorade och en kulturhistorisk skatt brinner - stadens arkiv.

Än idag vet ingen hur branden uppstod trots att rådhusrätten höll noggranna förhör med alla som kunde tänkas vara inblandade.
Som om inte elden vore nog, kryper andra onda krafter fram ur sina gömmor denna natt.
När befolkningen kämpar för att rädda det som räddas kan, stjäl andra det som ställts ut. Rådhusrätten dömer en medelålders man till döden för stölderna han utfört när invånarna kämpade mot branden.
Göta Hovrätt skonar senare mannen från hängning, och dömer honom i stället till "28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkplikt och två års fängelse å Malmö fästning".
Men som sagt, intet ont som inte har något gott med sig. Vimmerbys centrala delar får en ansiktslyftning, byggnader byggs upp igen och torget blir större! Dagens rådhus står klart i all sin prakt 1825 och stadshotellet byggs 1867.

Den 12 september 1854 är det dags igen. En loge full med årets skörd börjar brinna på sergeanten Lundgrens gård.
Trots att alla som kan hjälper till, är det omöjligt att släcka elden.
Logen, en ladugård intill och stora delar av ett krukmakeri brinner ned på bara ett par timmar.
När släckningsarbetet fortfarande pågår tar det av någon anledning fyr igen, denna gång i änkan Månsdotters gård en bit bort i samma kvarter.
När det så gott som samtidigt börjar brinna i änkefru Palms gård, anar folket i Vimmerby oråd på allvar. Bränderna är allvarliga och till synes oförklarliga. Vakter sätts ut när mörkret faller över staden.
Mycket riktigt; klockan fyra på morgonen den 13 september är det dags igen.
Nu brinner det i ett uthus på Sjöströmska gården.
Den elden släcks, men bara några timmar senare brinner det igen på en annan gård, denna gång i en loge.
Manskapet släcker, och här blir det bara frågan om en skada på väggen. Den tredje branden denna dag uppstår i ett nybyggt uthus som brinner ned helt.
Natten till torsdag går utan att en endaste liten brand uppstår. Under hela torsdagen är bränderna det stora samtalsämnet i Vimmerby.
Dagen går utan brand. Alla i hela Vimmerby är fullt sysselsatta med att släcka och röja upp. Kanske är det till och med så att folk börjar pusta ut en smula när dagen lider mot sitt slut utan att en enda ny brand startar. Ack vad de bedrar sig!
Vid middagstid slår någon på brandtrumman igen, denna gång brinner på Bergmans gård ett stall ned till grunden och ett intilliggande hus skadas.

Nu förstår befolkningen att det är en mordbrännare som härjar i staden.
Styret utfäster ett pris om 100 riksdaler till den som kan ertappa den skyldige och sedan sätter stadens ledande igång att hålla förhör.
Till sist står det klart att den blott 12-årige barnhuspojken Ernst Nyman är den skyldige. I förhören med unge Ernst kan han inte säga varför han tänt på.
Pojken har helt enkelt funnit en låda med stickor och tänt på, lite här och var, tills stickorna tar slut. När Ernst inser att det är ett allvarligt brott han gjort sig skyldig till, försöker han anföra till sitt försvar att han mött två kvinnor som sagt till honom att han ska gå och tända eld.
Efter viss press, och förhör med de indignerade kvinnfolken, medger Ernst att det är han, och bara han som satt fyr på Vimmerby.
Vid denna tid var straffet för mordbrand halshuggning.
Något som nu inte drabbade den unge Ernst trots allvaret i hans brott.
Nej, i stället sänds han bort från Vimmerby och hamnar på Prins Karls inrättning för vanartiga barn. Innan han far får han slita ris på rådhustrappan.

Nu undrar ni säkert om det inte fanns annat än elände för våra förfäder! Visst roade de sig och många gånger kungligt!
Klasskillnaden mellan de fattiga och den utpräglade societeten i Vimmerby är stor. En skillnad som Astrid Lindgren illustrerade via Madicken och hennes vän Abbe.
De fanns nära varandra och ändå var skillnaden milsvid.
De fattigas nöje är marknaderna med allt vad de innebär. Gycklare, eldslukare, positivhalare med apor i band och teatersällskap. Spirande romanser och drängslagsmål. Precis som för Alfred och Lina...
Marknadstid är tid för bal på rådhuset. Dit kommer stadens fina herrar och fruar. Klänningar frasar och stärkta kragar stramar.
De fina i staden får nu träffa sina vänner från bruken och de stora herrgårdarna på landet. Till levande musik svänger dansparen omkring i kadriljer och anglaiser på fint manér.
I pausen serveras förfriskningar i form av te eller möjligtvis ett glas lemonad.
Ve den som försöker komma in där utan att vara nog "fin". Vem minns inte Alvas sorgliga tillvaro på stadshotellbalen...
Societeten i staden anser att det är synnerligen lågt att ta sig fram till fots.
Alla som kan håller sig med häst, vagn och en kusk som kör dem om så bara några få steg!
Långt i på 1800-talet läste borgmästaren en julefredskungörelse från kyrkans predikstol. Nu tror ni säkert att den gode mannen avser önska sina medborgare en god jul!
Tvärtom handlar det om förmaning. Att folket ska hålla sig från dryckenskaper, svordomar spel och dobbel under julen.

Fesligheterna är inte alldeles sorglösa. Ymnigt spritbruk i samband med traditionen att salutera med tillgängliga vapen, bössor, pistoler eller kanoner, får tragiska följder 1843. Då omkommer en man vid en bröllopssalut.
Under sommarhalvåret är det populärt att klä sig fint och packa kaffekorgen.
Sedan går de, många tillsammans, ut i naturen och umgås. De berättar historier, barnen leker och herrarna står på sin kant och röker på sin pipa.
Det enda som skulle kunna störa just denna idyll är en liten linblond gosse till häst som skriker: "Undan, Smålands husarer går till attack"...

Läs mer
KÄLLOR:
Från forna tiders Vimmerby och Sevede av F. E. Norén, Vimmerby stads historia av Oskar Blomberg, Stora boken om livet förr, Jane Fredlund, Gertove Gustafsson, Museet Näktergalen, Vimmerby Digitala Bildarkiv. Erik Carlsson, Vimmerby.