Staden reser sig ur askan

Det finns idag inget som tyder på att 1600-tals människorna i Vimmerby kämpade för att få sina stadsprivilegier tillbaka. Sven Malmberg är förstearkivarie på Landsarkivet i Vadstena och han tror att det ligger en relativt enkel förklaring bakom kungens gunst.
- Troligtvis ville han öka, och få fart på, handeln i riket.
Då kom lilla Vimmerby upp i smöret igen.
För liten var staden även med dåtida mått. Försiktiga beräkningar baserade på hur många hantverkare, tjänstemän och handlare som fick verka i staden 1604 talar om en befolkning på runt 200 personer innanför tullarna.
Rent geografiskt bestod Vimmerby av stadskärnan samt ett område norr om staden som gränsade mot Södra Vi socken.

I staden fanns nio gårdar, bryggare, köpmän, smeder, skinnare, skräddare, skomakare, snickare, målare, sämskmakare, hattmakare, borgmästare, byfogde, hospitalföreståndare, skolmästare och präst. Många av dem hade säkert familj av varierad storlek och inte minst en tjänarstab.
Människorna var fattiga men stolta. Ja, troligen skulle vi ha mötts av rejäl ilska om vi påstått detta rakt upp i ansiktet på våra 1600-talsförfäder. Men i jämförelse med det välstånd som fanns i andra delar av Europa vid denna tid var många i Sverige att anse som fattiga.
Husen i Vimmerby var låga och timrade. Gator och torg var ännu inte belagda med sten. Avlopp och soptunnor var helt okända begrepp men renlighet var ändå en dygd , i alla fall delvis. Människorna hade visst hum om sambandet mellan avskräde på gatorna och spridande av smittsamma sjukdomar. Det fanns platser i staden dit kvinnorna bar sitt avfall. Kanske mest som en gigantisk kompost, eftersom avfall på 1600-talet inte alls påminner om allt skräp vi människor kan lämna efter oss i dag.
Fysiken hos 1600-talsmänniskorna var även den annorlunda. Exempelvis var de ganska kortvuxna. En man som idag mäter 178 centimeter i strumplästen skulle ha räknats som en reslig figur då.
En helt vanlig dag i Vimmerby 1604 var säkert ganska livlig. Oxar som råmade på sin färd mot Stockholm. Hammarslag från smedjan.
Klapper av hästhovar och rop från en befälhavare till soldaterna i hären. Kommers på torget och barn som lekte på vägen hem från skolan.

De många krigen påverkade Vimmerby. Att Kungsvägen passerade vår lilla stad betydde mycket. Kalmars centrala betydelse för krigiska kungar gjorde att många dåtida militärer kom förbi här.
Danskarna tycks i alla tider haft något emot Vimmerbyborna. Sommaren 1612 höll det på att bli Vimmerbys fall. Översten Gert Rantzau styrde kosan mot Vimmerby med en här som omfattade 8 000 man. De ställde sitt hopp till att de skulle kunna plundra Vimmerby på förnödenheter.
Den 6 juli marscherade de in i staden. Men några Vimmerbybor fanns inte kvar, de hade tagit med sig allt vad de kunde bära och dragit till skogs undan dansken.
I ett par veckors tid stannade hären i Vimmerby och for runt och plundrade och brände i omgivningarna. Rantzau sände folk till Västervik för att om möjligt hämta förnödenheter vid en väntad transportflotta. Uppretad landsortsbefolkning gick hårt åt sändebuden och gjorde att de återkom till Vimmerby med bara små mängder livsmedel.

Nu styrde Rantzau hären mot Kisa, trots matbristen. Där befann sig svenska trupper under ledning av Måns Hemmingsson. Svenskarna fick retirera, men inbördes stridigheter, myteri, i den danska hären gjorde det omöjligt att fortsätta krigståget. På vägen tillbaka genom Vimmerby hade Rantzaus decimerade trupper ganska bråttom att nå tryggheten i Kalmar. Efter den händelsen har aldrig mera Vimmerby varit direkt berört av krigshändelser, även om militär i tid och otid passerat förbi.
Krig och elände påverkade även invånarna i vår lilla stad på ett annat sätt. Kungen behövde kapital till att utrusta sin militär. Skattskyldigheten blev för Vimmerbyborna ett tungt ok att bära.

Handeln präglade med all säkerhet livet i staden. Och alla hantverkare som var verksamma. Innan Vimmerby fick tillbaka stadsprivilegierna 1604 var det Eksjö och Västervik som uppbar rätten att hålla marknad här. Vimmerbys borgare struntade helt sonika i förbudet och höll egen marknad vid midsommartid ända tills stadsrättigheterna var i hamn igen. Med stadsrättigheterna följde rätten att årligen hålla tre marknader. En tvådagarsmarknad åtta dagar före midsommar, en höstmarknad i oktober och en marknad strax före jul, Tomasmarknad. Till marknaden for alla. Både hög och låg såg fram emot marknaderna som ett mycket välkommet avbrott i en tid som annars under dygnets vakna timmar bestod i arbete och knog. Marknaden var så mycket mera än en plats att handla på. Det dansades, vänslades, söps och slogs. Det var en plats för social samvaro. Människor åkte miltals för att förlusta sig i Vimmerby.

Faktum är att marknaden och rätten att bedriva handel var ett känsligt kapitel då. Borgarna i Vimmerby trätte allt som oftast med borgarna i Västervik. Det hände mera än en gång att regeringen fick gripa in och förmana Västerviksborgarna att inte störa Vimmerbyborgarna. Trätan kulminerade 1677 då Vimmerbyborgarna rent handgripligen gav sig på Västerviksborgarna. De hade kommit hit och satt upp sina torgstånd i Vimmerby trots det kungliga förbudet. Men se Vimmerbyborgarna gjorde kaffeved av torgstånden i ren och skär ilska. Huruvida det fick sitt rättsliga efterspel förtäljer inte historien...

Åren gick och Vimmerby växte. Skola fanns och ett ganska nybyggt rådhus gav det lilla torget en ny profil. Inne i rådhuset fanns en tingssal. Befolkningen hade ökat, kanske inte anmärkningsvärt mycket, men ändå, till runt 260 personer. 1682 lades grunden till en ny kyrka. Om den gamla vet ingen särskilt mycket. Bara att den sannolikt låg på samma plats och att den var uppförd i trä. I F. E. Noréns bok om forna tiders Vimmerby uppges det att kyrktornet torde varit placerat i väster och att det en gång funnits en klockstapel. Norén uppger också att kyrkan ska ha varit i så dåligt skick att den inte fick beträdas. År 1685, på självaste juldagen, skulle prosten Johan Phaenix hålla predikan under en gudstjänst, för första gången hållen i den nya kyrkan.
Men dessförinnan skulle vår stad drabbas av en av dåtidens värsta katastrofer - när den röde hanen galer.

Året är 1683. Tänk dig det värsta inferno, tänk dig springande barn och skrikande mödrar. Husdjur i vild panik och män som förgäves slänger vatten med hinkar på en rasande brand. Under natten den 4 oktober brann hela Vimmerby ned till grunden. Vad som startade eldsvådan vet ingen men på blott fyra timmar utplånades samtliga 33 gårdar, det nya rådhuset och skolhuset. Det är svårt att i dag bilda sig en uppfattning om hur Vimmerbyborna kände sig när dagen grydde den 5 oktober 1683. Säkert stod många och tittade på den förödelse branden orsakat.
Röken från ruinerna låg tät över det som var kvar av Vimmerby - svartbränt trä. Stadens stolthet, rådhuset, var borta. Barnens skola var även den nedbrunnen till grunden.
Förmodligen hade inte någon förvånats om befolkningen tagit det de kunnat rädda och dragit till en annan plats. Så gjorde man nu inte, och det får vi vara glada för. Nej, i stället skrev stadens ledande till kungen för att få hjälp med återuppbyggnad. Att både bygga upp staden på nytt, samtidigt som byggnationen av den nya kyrkan kostade pengar, tyngde befolkningen hårt ekonomiskt.
Kungen gav uppskov men diverse kostnader för att Vimmerbyborna skulle klara uppbyggnaden. Prästen i staden fick till uppgift att se till att befolkningen bidrog till skolans återuppbyggnad. Både när det gällde timmer och handräckning.

Rådhuset byggdes upp igen, denna gång i nyitaliensk stil och i två våningar. På bottenplanet huserade stadens nattvakt tillsammans med skatteuppbördsmännen. På det övre planet satt magistratet, stadens styre, häradsrätten och rådhusrätten. Där stod den ståtliga byggnaden ända tills den röde hanen åter gol i Vimmerby, men det skulle dröja nästan 140 år. Med facit i hand blev Vimmerby större och vackrare efter branden. Men låt oss minnas att det var en oerhört kämpig tid våra förfäder lade bakom sig när de snart skulle gå in i ett helt nytt århundrade.

Läs mer
KÄLLOR: Från forna tiders Vimmerby och Sevede av F. E. Norén, samt Vimmerby stads historia av Oskar Blomberg.