"Det var som om drogerna kidnappat honom"

Han var en glad och öppen fotbollskille. Innan drogerna tog över. ”Man ältar vad man gjort för fel, men jag tänker inte skämmas mer”, säger Niina, vars son hamnade i drogberoende.

"Vi har skämts färdigt. Det finns inget att skämmas för. Våra vänner, vår familj och våra kollegor vet. Vi har bara mött förståelse", säger Niina.

"Vi har skämts färdigt. Det finns inget att skämmas för. Våra vänner, vår familj och våra kollegor vet. Vi har bara mött förståelse", säger Niina.

Foto: Rebecca Forsgren Malmström

Vimmerby kommun2020-02-29 08:00

Om några månader fyller Niinas äldste son 18. Han sitter inlåst på behandlingshem, omhändertagen enligt LVU, Lagen om vård av unga.

– Som vi slagits för att han ska omhändertas. Det finns nog de som tycker att det är konstigt att anmäla sin egen son till socialtjänsten, men jag skulle göra det tio gånger om. Jag vet att det räddat hans liv.

I backspegeln har det gått rasande fort. På drygt ett år gick den aktiva fotbollsfamiljen från vardagspussel med jobb, företag, läxtjat och ”kom hem senast ett” – till kissprov, sargad tillit, knarkskulder och ständig oro.

Niina vill berätta. Utgöra exempel. Hon orkar inte skämmas mer.

– Det  kan hända vem som helst. Beroendeproblematik ser olika ut och beroende är en sjukdom. Det är inte bara "pundare" som drar en lina eller sätter en spruta i armen. Man kan ha gått från värktabletter till något tyngre, en annan blir spelberoende. Vår son blev deprimerad. Som förälder undrar man vad man gjort för fel, men vi har inte gjort fel. Att kapsla in allt och dra ner rullgardinen gör inte saken bättre.

Hon märkte att han mådde dåligt i ettan på gymnasiet. Inte längre lika glad. Det var jobbigt i skolan och fotbollsintresset dalade.

– Vi har alltid haft en tajt relation och jag och min man har sagt till pojkarna att de kan komma till oss och prata om vad som helst. Nu ändrades hans beteende. Via en annan mamma fick jag höra att han rökt hasch. Vi konfronterade honom och han erkände direkt. 

Det kom som en chock. Men Niina och maken kände hopp. Beroendeenheten kopplades in och sonen fick gå på samtal.

– Jag  minns att jag tänkte ”han har ändå fattat”. Och jag var stolt över att han själv kontaktade kurator.

Men under våren 2019 blev det mer skolk och festande. 

– Han dömdes för brott. Efter rättegången blev allt värre. Han hade samvetskval mot den han utsatt och kände att folk vände honom ryggen. Då började han ta droger regelbundet.

Livet blev kaos.

– Han blev totalt personlighetsförändrad, det var som om drogerna kidnappat honom. Vi kunde inte nå honom. Det mal i huvudet – var är han, vem är han med, sitter han hög någonstans? Allt kretsade kring drogerna och jag vet inte hur många gånger jag ringde socialen och sa ”nu får ni omhänderta honom”. Men de kunde inte göra något mot hans vilja.

Niina vill inte säga att det är svårt att få hjälp.

– Familjeteamet har hjälpt oss väldigt mycket och vi har gått i samtalsgrupp för anhöriga hos beroendeenheten. Men vår son hade behövt bryta mönstret tidigare, hjälpen skulle ha satts in snabbare.

När sonen testats positivt även för kokain blev det frivillig placering på ett HVB-hem i Stockholmstrakten. Där eskalerade drogbruket.

– Dörren var låst, men inte fönstret. Han hade fem minuter till knarkhandeln. Han köpte droger på krita och hamnade i en situation där han kunde ha blivit ihjälslagen.

Efter ett möte begärde socialtjänsten omplacering med stöd av LVU . Sonen kom efter utredning på en SiS-placering, Statens institutionsstyrelse.

– Vi har undrat tusen gånger om det är rätt, men första natten han var inlåst kunde jag sova för första gången på länge. Nu har han varit drogfri sedan 1 november. Han kan fortfarande bli arg, men det känns som det börjar sjunka in i honom. Han förstår att han behöver hjälp och mår bättre.

Det senaste året har kommit ifatt. Niina har varit sjukskriven för utmattningsdepression.

– Jag har känt total maktlöshet. Samtidigt utvecklades jag till en besatt FBI-agent. Man sätter allt på paus och försöker bara överleva varje dag.

Hon hoppas kunna hjälpa andra. På sikt. Kanske en föräldraförening.

– Först måste jag läka, och se hur det går för oss. Men det vore bra om någon blir hjälpt av att vi berättar. Vi har bara positiva erfarenheter av att vara öppen och har fått helt fantastiskt stöd från kollegor, familj och vänner. Det vi går igenom har varit fruktansvärt och splittrar, men vi har också kommit nära varandra.

När du tänker några år framåt, vad hoppas du då?

– Att vår son är frisk. Att han har ett jobb han trivs med, men det viktigaste är att han mår bra. Jag har ett foto på honom, taget på Bullerby Cup. Glädjen han har i ögonen på den bilden har jag inte sett på mycket länge. Det önskar jag, att jag får se samma livsglädje i hans ögon igen.

Fotnot: Niinas son har inte haft möjlighet att kommentera, men han har läst och gett sitt godkännande inför publiceringen.

"Den är tung och tragisk, men boken har hjälpt mig. På ett möte drämde jag boken i bordet framför honom och sa att 'det är så här jag känner, vi kommer att få begrava dig om inget händer'".
"Den är tung och tragisk, men boken har hjälpt mig. På ett möte drämde jag boken i bordet framför honom och sa att 'det är så här jag känner, vi kommer att få begrava dig om inget händer'".
Orolig? Hit vänder du dig

Vid akut fara för överdos ring 112. Via 112 kan du också få kontakt med socialjouren.

Sjukvårdsrådgivning finns på telefonnummer 1177.

Den som har pågående missbruk eller är orolig för anhörig eller närstående som missbrukar kan kontakta beroendegruppen inom kommunens individ- och familjeomsorg. I första hand ges stöd på hemmaplan genom bland annat samtal och drogtester. Vid stora eller långvariga problem med missbruk finns möjligheten att ansöka om placering i familjehem eller på behandlingshem.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!