Det har gått en tid sedan Malin Eliasson kom hem till vardagen i Vimmerby. Till familjen med två tonåringar, jobbet på förskola, engagemanget i församlingen Korskyrkan.

Lite av solbrännan sitter kvar. Intrycken av de två veckorna i delstaten Andhra Pradesh, ett av de allra fattigaste områdena i Indien, är omtumlande och ännu inte helt processade i själen.

Hon reste i samarbete med organisationen World Children Need, för att vara delaktig i deras arbete i Indien. Organisationen har sin bas i Sverige.

– Det är min barndomsvän Sofia Rydén som grundat World Children Need, och genom henne har jag följt arbetet i så många år på hemmaplan. På något sätt har min resa pågått länge, långt innan jag fick möjlighet att åka dit och se arbetet på plats där man samarbetar med en indisk organisation.

Det har varit så långt från de traditionella turistresorna man kan komma. Med många tillfällen utanför bekvämlighetszonen.

– Man kan inte mentalt förbereda sig, det blir överväldigande att möta människor som har det så smärtsamt svårt. För mig har behovet att göra något för andra vuxit, och det hänger starkt ihop med min kristna tro. Men det är en match man får gå, att acceptera att man inte kan hjälpa alla, men några.

Med fullpackade resväskor och pengar från privatpersoner och hemmaförsamlingen har hon varit med om åtskilliga "once-in-a-lifetime-moments". Möten i slummen, ge cyklar till barn för att de säkrare ska ta sig till skolan, en väg som ofta är farlig med vildhundar, vilda grisar och giftormar. Hon och det övriga teamet från Sverige har besökt byar långt ute i djungeln, där hon var med om att sätta upp ett "medical camp" så att människor kunde få en hälsoundersökning,  dela ut kläder, hönor och hygienartiklar. 

– Det jag oroat mig för i förväg var besöket hos de leprasjuka i lepra-kolonin. Inte för att det smittar, för det gör det inte när de får behandling. Utan för att det skulle bli obehagligt. De lever fruktansvärt utsatt. Men väl där ser man människan.

Något som etsat sig särskilt starkt var arbetsplatsbesöken hos stenbrytarna.

– Det är en form av slaveri, även om Indien inte erkänner den benämningen. Människor lever under slavliknande förhållanden, de står i skuld till sin arbetsgivare som bokstavligen ”äger” dem. De hackar sten från tidig morgon till sen kväll för kanske en dollar om dagen. Det är vanligt att de skadar sig i arbetet och den som behöver läkare hamnar i ännu större skuld till sin arbetsgivare. De har inte en chans att komma ur den situationen själva.

Med de pengar Malin hade med sig kunde fyra personer friköpas.

– Med insamlade medel av andra i teamet blev det totalt nio slavar och de får också hjälp att starta småföretag. Från en hopplös tillvaro har de nu en ljusare framtid, där de kan försörja sin familj, barnen kan gå i skolan och utbilda sig. Utbildning och ett bra jobb är nyckeln till ett liv i Indien, och det är barnen väldigt medvetna om.

Hon säger att hon fått andra perspektiv på livet. Hon vet att behoven är oändliga, och hoppas att fler engagerar sig.

– Man behöver inte åka till Indien för att göra skillnad. Man kan göra så mycket på hemmaplan. Stötta en organisation, som den här, eller bara visa lite omtanke. Det är så lätt att man fastnar i sig själv och sitt eget.