Det hade kunnat vara scenografin till en Astrid Lindgren- film man kliver in i när Blåbärsbarnens dagisgård öppnar sig bakom syrenhäcken. Den djupröda storstugan med svenska flaggan vajande framför, skogsgröna omgivningar och klarblå himmel. Det enda som inte hade passat in i Emils Katthult eller Bullerbyn är de bjärta plastleksakerna som ligger strödda över gårdsplanen, vilket dock är vanligt på en dagisgård. Men det är överraskande tyst och stilla för att vara en förskola.

– Vi har ganska få barn här nu under semesterveckorna och såhär efter lunch ligger småttingarna och sover, berättar Maria Gullqvist, pedagog på de stora Blåbärsbarnens avdelning.

De små Blåbärsbarnen, upp till tre år, har storstugans nedervåning till sin, och de stora har övervåningen. Det är fem barn per avdelning, vilket gör att varje barn får väldigt mycket yta. Småttingarna har varsin spjälsäng där de ligger och trynar medan Maria spelar spel med de äldre barnen.

– Det är bra med en såhär liten grupp, säger hon.

– Här hinner man se alla barnen, och det finns hur mycket utrymme som helst.

Det speciella läget möjliggör saker som varit otänkbara på vanliga dagis. Exempelvis får Blåbärsbarnen umgås med gårdens får och getter, som går fritt på gräsmattan mellan lekplatsens staket och "Lilla Lekhuset". När vädret tillåter är de nästan alltid utomhus, och eftersom skogen ligger alldeles inpå knuten blir det ofta utflykter till "trähästen", "myrstacken" eller någon annan välkänd plats i skogen. I ladan strax bakom fårens hus inreder man som bäst för att få klart en gymnastiksal till hösten. Barnen odlar också mycket tillsammans med pedagogerna, och det som dyker upp i trädgårdslandet skördas och tillagas gemensamt. Även den mat som inte odlas av Blåbärsbarnen själva får familjedaghemmet att sticka ut; här äter man helt växtbaserat, oftast ekologiskt och i möjligaste mån närodlat. Thyra Malmqvist, fem år, har dock lite annat fokus:

– Nu är jag största barnet här så nu kommer jag säga saker, informerar hon.

– Min lillasyster heter Freja men vi bytte namn på henne till Lelle.

Finns det någon nackdel med Blåbärsbarnen?

– Det är ju en bit att åka hit, säger Maria Gullqvist.

– Föräldrarna brukar lösa det genom samåkning. Kanske är de mer delaktiga här än på andra förskolor? När de hämtar brukar de stanna rätt länge istället för att bara jäkta iväg, det är trevligt!