Sverige har aldrig haft så många 100-åringar som nu. Antalet som fyllt 100 år har mer än 15-faldigats sedan 1970.
Då fanns det 127 hundraplussare i Sverige. 2016 var de nästan 2 000. Prognosen säger att allt fler kommer att få blåsa hundra ljus på tårtan framöver.
Hundrastrecket passerade Elisabeth Karlsson redan 2012. När hon fyllde 105, den 24 mars i år, blev det inget större ståhej.
– Vi firade som vanligt, med lite extra kaffe. Födelsedagar intresserar mig inte, precis.
Nej, då har sången, måleriet och läsningen tagit mer plats i hennes liv. Läslust har hon alltid haft. En stunds bibelläsning hör till de fasta morgonrutinerna och Vimmerby Tidning lusläser hon. Synen är det alltså inget större fel på.
– Fast lite sämre har den kanske blivit, att läsa böcker som jag gjorde förr, det vågar jag mig inte på.
Visst blir man nyfiken på vad som gjort att hon blivit 105. Goda gener, förstås. Avhållsamhet från tobak och alkohol. Frukt och grönt har hon ätit mycket.
– Och fett har jag aktat mig för.
Motion?
– Det har inte funnits tid att motionera, det var bara att arbeta.
När Elisabet Karlsson får säga vad hon själv tror är förklaringen till att livet blivit så långt är det nog just tron.
– Tron på Gud har följt mig genom hela livet. Det är därför jag levt så länge.
Hon har upplevt nästan hela det omvälvande 1900-talet. När hon föddes i När, en liten ort nära Hemse på östra sidan av Gotland, den 24 mars 1912, var Sverige ännu fattig-Sverige. Just 1912 var det ett nytt stort utbrott av barnförlamning – polio. Totalt dog 15 personer i motortrafiken det året, vilket ger en bild av nivån på bilismen.
Hon var två år när första världskriget bröt ut 1914, sex år när det tog slut. Ett av de tidigaste minnena är bristen på allt, under kriget.
– Det fanns inte tvål och mamma skulle försöka sig på att göra tvål efter ett recept. Men det blev inget av den tvålen.
Rasande mycket skulle hända under decennierna hon upplevt. Vi fick glödlampor, kylskåp, penicillin, konstgjorda hjärtklaffar, LP-skivor och mobiler. Vi fick termer som världskrig, folkmord och kärnvapenkrig. Vi landade på månen och fick Facebook.
Var det bättre förr?
– Nej, mitt minne var bättre förr. Men allt var inte bättre.
Den gotländska dialekten hänger kvar, fast hon flyttade till fastlandet när hon fick jobb som sjukvårdsbiträde på Sävsjö sanatorium redan 1944.
– Jag stannade hemma lite länge, men min mor blev sjuk och gick bort och då fick jag vara kvar och hjälpa till med hushållet och lantbruket. Mina äldre syskon var redan utflyttade. Sedan hade jag lite platser här och var innan jag kom till Sävsjö.
I Småland slog kärleken till och hon träffade sin blivande man, Axel Karlsson, som var änkling med en liten dotter på dryga fyra år. De vigdes i Vimmerby prästgård och köpte hus i Rumskulla 1948, där Elisabet bodde till hon blev ensam 1989.
– Då flyttade jag till en lägenhet i Rumskulla och så kom jag till Vidala nu i maj i år. Men mat från kommunen och hjälp med städningen hade jag sista tiden jag bodde hemma.
På Vidala följer hon rutinerna och ett liv med sena kvällar har hon helt lagt om.
– Jag har alltid varit nattkråka, men nu måste man hänga med i tiderna, annars orkar man inte.
Kitty Hermansson, 30, jobbar på Vidala och är imponerad av 105-åringens vitalitet.
– Hon är verkligen en av de piggaste och var med ut och åkte raggarbil till Djursdala häromsistens. Hon är ganska envis också, och försöker hänga med på alla aktiviteter. I måndags hade vi gymnastik och först var hon lite tveksam, men så var hon med och kastade boll i alla fall.
Kitty Hermansson tror också att Elisabet haft stor nytta av en annan personlig egenskap.
– Hon klagar inte och gnäller inte.
Elisabet tycker det är självklart att vara med på det som ordnas.
– Personalen gör sitt bästa, då kan jag göra det också. Men bönestunder har jag för mig själv.
Fick hon byta skulle hon inte vilja vara ung igen, och när jag frågar vad en 105-åring ser fram emot kommer svaret blixtsnabbt.
– Jag ser fram emot att få komma till mitt rätta hem. Jag har sådan trygghet i Gud.