Men när vi ställer frågan ler han bara underfundigt och vi blir inte ett dugg klokare. Med andra ord är sysslorna efter stängningsdags fortfarande en väl bevarad hemlighet.
- Jag fattar inte själv hur snabbt det har gått men lär man sig nya saker och utvecklas hela tiden, så flyger tiden iväg. Kundkontakter, bankledning och arbetskamrater... ja, allt har bidragit till trivseln genom åren. Men allt har en ände och nu var det dags att ta farväl.

Ville jobba på bank
Efter sex år i Djursdala skola, två år i Södra Vi och sedan två år på yrkes- och handelsutbildningen i Vimmerby var det dags för den 16-årige ynglingen att ta steget ut i arbetslivet. Han hade provat på att sommarjobba med lite av varje, bland annat på WernerTrä, men kände inte att det var nåt för honom. Hans håg stod snarare till ett, som det då kallades, manschettyrke. Överst på önskelistan stod BANK.
Direkt efter skolan sökte Janne en tjänst på Vimmerby Sparbank, men slutade tvåa vid "sållningen". Istället fick han prova sina ekonomiska kunskaper på slakteriet ÖAF - men bara under några veckor. Sedan blev han på nytt kallad till banken. Det visade sig att han som fått det åtrådda jobbet hade hoppat av och den 1 augusti 1966 kunde Janne inleda sin bankmannabana.
Men att det skulle bli nästan ett halvsekel med en och samma arbetsgivare kunde han nog inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig.

Åkte moppe
Kommunikationerna mellan Djursdala och Vimmerby var inte mycket att yvas över på den tiden heller, eventuella bussar passade inte och det egna körkortet var ett par år bort. Vad göra? Jo, det blev moped under den varmare årstiden och när det var regn, kallt och snöelände, då åkte han med Agnes Johansson i Hallersrum. Hon hade sin dagliga gärning hos Ragnar Juneskog på Skor och Läder.
Det mesta funkade bra, men ibland blev hon lite sen och då hade Janne svårt att hinna hem till fotbollsträningen, vilket grämde honom en del. Fotbollen var helig.