Afrikanska minnen för livet

På dessa 50 barn fanns det två lärare, en fördelning som Sofia reagerade på.
- Vi tyckte att det var mycket men det visade sig att det fanns förskolor där det kunde vara två lärare på 70 barn.
Den 15 oktober förra året bar det iväg till Tanga, en stad på afrikanska östkusten, i Tanzania. Sofia går på Glimåkra Folkhögskolas bibellinje med inriktning på mission. Från skolbänksteori var det dags för praktisk handling.
- Vi kom dit som provmissionärer, berättar Sofia.
På förskolan fick de delta i det dagliga livet och i undervisningen. Språket som talas är swahili och Sofia har lärt sig en smula.
- Vi höll en del lektioner med barnen men då fick deras lärare översätta från engelska.

Slår barnen
Många delar i Tanzanias kultur och liv är som i Sverige för kanske 100 år sedan. Barnen får ofta stryk med pinnar i skolan.
- De kunde bli slagna på handen om det var något de inte kunde.
Sofia minns detta med fasa. Det skulle dessutom visa sig att det inte var skolans påhitt att slå barnen - nej det var ett krav från föräldrarna.
- Föräldrarna frågade sina barn när de kom hem om de fått stryk under dagen. Och om de inte fått det kunde det bli än värre.
Barnen fick överhuvudtaget inte särskilt mycket kramar och lek i skolan.
- Det har vi kunnat bidra med. Men det är inte hopplöst, det börjar hända saker i landet. De jobbar med barnkonventionen.
Sofia skrattar när hon berättar att de visste att man inte slår barn i Sverige men att de fullständigt missförstått skälet.
- De trodde att barnen är snällare här! De sa att "om vi bara vore i Sverige skulle vi inte slå barnen".

Samla småsten
Utrustningen i skolan lämnade en hel del i övrigt att önska. Få böcker fanns men det var inte alltid som barnen hade penna. När det var dags att räkna matte gick det bra att använda gamla kapsyler.
- Eller så kunde barnen gå ut och samla ihop småsten på skolgården.
Sofia hade block och kritor med sig i bagaget.
- De visste inte vad de skulle göra med kritorna först.
Tankar på att "barn ska få vara barn" existerar inte.
- I skolan ska de lära sig skriva.
Det handlar om att föräldrarna vill ha valuta för sina pengar hel enkelt. Skolan i sig är avgiftsfri men böcker och barnens lunch, majsvälling vid halv elva varje dag, kostar en slant. Trots att de yngsta barnen bara är tre år ställs det hårda krav på att de ska lära sig skriva.

Har mat för dagen
Den svält som säkert många tror är tydlig och påträngande uppenbarar sig inte förrän man skrapar en smula på ytan.
- Det är svårt att se först. Människorna är så väldigt gästvänliga och glada på ett sätt som bara inte finns i Sverige. Vi skulle kunna tro att de går omkring och är sorgsamma så är det inte. De hjälper varandra, det finns mycket glädje och de tar vara på småsaker i livet.
Mat för dagen finns men svälten lurar hela tiden.
- Det är jättejobbigt att höra.
Sofia hade kontakt med en man som varit missionär på plats under många år.
- Trots att de bor i dåliga hyddor med jordgolv så ser han dem inte som fattiga. De har så mycket annat, de är lyckliga.
Sofia och hennes kamrat bodde inhyrda i ett stort hus.
- Det var ett väldigt fint hus, det fanns till och med en riktig toalett.
I vanliga fall bestod toaletterna av ett enkelt hål i marken. Flickorna hade dessutom tillgång till både frys och kyl. Maten fick de både handla och laga själva. Vardagsmaten bestod huvudsakligen av majsgröt och bönor.
- Kyckling och kött var fin mat.
Flickorna hann tröttna på bönor mycket snabbt.
- Till slut hittade vi en affär där vi kunde köpa korv och tonfisk. De hade till och med ost så vi kunde baka pizza.

Komage
En och annan riktigt exotisk smakbit har Sofia provat på.
- Vi var hembjudna till några och först såg jag klyftpotatis, spagetti och så något konstigt. Det syntes att det var inälvor men jag var tvungen att fråga vad det var. "Cowstomach", svarade värden...
- Det visade sig att komage är jättefin mat där.
Och ja, Sofia provade.
- Det smakade ungefär som lever.
Men det är klart att den afrikanska bakteriefloran skiljer sig rejält från vår svenska.
- Jag hade problem med magen hela tiden i stort sett.
Plus att Sofia drabbades av malaria två gånger under vistelsen trots att hon åt förebyggande medicin.

Varför?
Lägg till detta en kackerlacksinvasion, decimeterlånga grova tusenfotingar på toaletten och insektsregn ute kvällstid. Då kan man verkligen fråga sig varför?
- Att kunna göra något för någon annan, att göra någon annan glad gör mig glad, säger Sofia.
Ett av hennes starkaste minnen kommer att vara besöket på ett hem för gatubarn.
- Där var vi på juldagen och firade med dem.
Sofia och hennes kamrat anordnade lekar för barnen.
- De hade så roligt, annars har de ingen som bryr sig.
Väl hemma igen är det förstås framtiden som far runt i huvudet på Sofia.
- Jag tänker Tanzania när jag tänker på framtiden.
Men troligtvis är det en utbildning, kanske inom vården, som hon behöver först.
- Vi får se, kanske blir jag diakon, säger hon.