Kenny Fransson hoppas att den hemmålade ambulansen ska kunna hjälpa till med att rädda liv vid frontlinjen.
Kenny Fransson, från Södra Vi, har under tre års tid kört sin buss fram och tillbaka till Ukraina och kriget. Med sig dit har han haft mat och förnödenheter och med sig hem har han haft ukrainare som velat fly. Det har nu gått nästan ett år sedan 50-åringens senaste hjälpresa men nu är det dags igen. På söndag sätter han sig ensam bakom ratten på ett nytt och lite speciellt fordon.
– Tanken är ju att få ner en enkel ambulans, som är kamouflerad och inte syns lika lätt vid fronten. Det är helt enkelt en bil som jag köpt av en kompis och målat om. Båren satte jag in i tisdags och sedan har jag lastat i mat och sjukvårdsutrustning, säger han när Vimmerby Tidning träffar honom några dagar innan avfärd.
Totalt är ambulansen lastad med omkring 380 kilo mat och 100 kilo utrustning, vilket är mycket mindre än vad som fick plats i bussen. Det mesta består av gåvor och resten, inklusive själva resan, står Kenny själv för.
– Jag skulle ha åkt i höstas egentligen men då var min fru gravid så då kände jag att det inte var läge. Jag var väldigt kluven men man får ändå se till familjen först. Hade det funnits möjlighet och ekonomi hade jag åkt ner oftare, för hjälpen behövs ju bara mer och mer även om vi i Sverige kanske känner att kriget blivit lite "vardag", säger Kenny Fransson.
Gåvorna blir färre och hjälpresorna blir därför svårare att få ihop, men den militärgröna ambulansen är något som Kenny hoppas och tror ska kunna komma till stor hjälp i det krigshärjade området.
– Från början var tanken att köpa en begagnad ambulans men då pratar vi om tre eller fyra gånger pengarna. Den här kunde jag köpa för ganska så små pengar och som tur var så hade jag redan en bår. Jag har för mig att det var Taxi Mariannelund som skänkte den. Jag har frågat mina kontakter i Ukraina och de säger att det här är väldigt användbart.
Andra ambulanser syns vid fronten, vilket enligt Kenny inte alltid är helt optimalt.
– Det blir ju liksom lite "Här är jag, kom och skjut" ungefär, men den här kommer inte att synas på samma sätt, i alla fall inte från luften och liknande. Den är inte osynlig men mer inkognito än en vanlig ambulans.
Planen är att köra ner ambulansen till Lutsk i nordvästra Ukraina, för att den sedan ska hämtas och tas till fronten. Kenny utesluter dock inte att han själv kommer att behöva köra den närmre än så.
– Vi får se lite vart jag hamnar och så är det med alla de här resorna, jag vet ju inte innan riktigt innan hur det blir. Det tar två dygn ner men då är det också båten som tar mycket tid. Där hinner man förhoppningsvis vila upp sig litegrann. Sen är det tio timmar non stop genom Polen, men jag tror också att det går lite fortare med bilen än med bussen som jag brukar köra, säger han.
Hur kommer du hem?
– Tåg eller flyg, eller om jag har tur och träffar någon som ska till Sverige.
Vilka är skillnaderna i Ukraina nu jämfört med tidigare?
– På vissa sätt är det ju svårare för det är ju mycket mer spontanbombningar här och var nu. Det är ju så, att åker man in då ska man också vara medveten om att man kanske inte åker ut.
Är du orolig för din egen säkerhet?
– Nej. I början kanske jag var det men nu är man så van. Som människor är vi ju sådana att vi anpassar oss efter vad vi måste och det är nog lite där jag har hamnat.
Kenny Fransson har packat ambulansen full med mat och förnödenheter. Resan tar cirka två dygn.
Vad är det som driver dig till att fortsätta?
– Tittar man på vad jag gör är det ju inte mycket egentligen, men vi är ju många små som gör mycket ihop. Det har ju räddat ett antal liv där nere, så är det. Det är alltid en risk men någon måste ju göra det här, känner jag.
Varför väljer du att åka ensam?
– Det är svårare när man inte vet hur någon reagerar. Det finns ju flera som har varit med och fått full panik när det kommer ett missillarm. Det är inte lämpligt utan man måste var lugn och sansad, men inte heller ha en övertro på sig själv och utsätta sig för onödiga risker. Jag hade med mig en före detta militär en gång och det funkade klockrent, men jag vill inte vara en reseledare eller känna att jag måste ta ansvar för någon annan om det skulle hända något.
Du har ett nyfött barn därhemma. Vad tänker dina närmaste om att du väljer att åka igen, trots riskerna?
– Jag är ju fruktansvärt kluven. De tycker kanske att jag skulle låta bli men förstår ju mig ändå för de vet att jag vill hjälpa. Det var faktiskt många funderingar innan jag bestämde mig den här gången. Mina tvillingar är 11 år och har börjat förstå riskerna, vilket också gör det svårare för mig.
Kenny åker, säger han, i tre kostymer. Dels som hjälparbetare, dels som politiker (Moderaterna) och dels som representant för Rotary.
– Jag har kontaktat Rotary där nere och ska förhoppningsvis lämna över lite flaggor från Vimmerby, och jag hoppas också kunna knyta en del politiska kontakter.
Vara lugn och sansad är viktigt men samtidigt måste Kenny, säger han, vara beredd på att det värsta kan inträffa.
– Hur man förbereder sig? Ja, det är ju att skriva sitt testamente.
Har du gjort det?
– Absolut, det är ett måste.