Robert Wass, 29, förlorade sin bror Dennis i maj förra året i suicid. "Det kom som en blixt från klar himmel."
Albin Rydquist, 34 och Robert Wass, 29 är tajta kollegor. Båda uppvuxna i Kisa. Båda valde att jobba i restaurangbranschen och lärde känna varandra på Storgården i Rimforsa. Nu är Albin köksmästare och Robert souschef på Brygghuset i Vimmerby.
Men de har mer gemensamt i bagaget. Varje år får tiotusentals beskedet att någon de känner har tagit sitt liv. Där har de varit, båda två.
– Vi delar den här erfarenheten, det finns en förståelse även om vi inte pratar om det varje dag, precis. Vi känner varandra så väl att man nästan märker vad den andra tänker, när det är något som dyker upp, vi behöver inte alltid säga något, säger Robert.
När hans föräldrar kom med budet 6 maj förra året, att storebror Dennis tagit sitt liv, var det som att allt stannade.
– Vi hade varit ute hela familjen dagen innan och käkat, i Vimmerby. Det kom som en blixt från klar himmel, men när man tänker på det i efterhand kan man grubbla i all oändlighet. Lägger jag ihop det plus det så blir det kanske ändå logiskt på något sätt. Först tror jag inte att jag sa någonting, eller ens rörde mig. Det blev väl någon form av blackout. Jag vet att jag åkte tillbaka till jobbet för att säga vad som hänt och att jag behövde vara ledig, sedan när jag kom tillbaka till mina föräldrar sjönk det in.
Dennis skulle fylla 32. Albin Rydquists pappa Peter var i ungefär samma ålder när han tog sitt liv.
– Jag var fyra år och minns kanske inte omständigheterna kring själva händelsen där och då, men många gånger skapar man kanske en typ av minnen genom att fråga och låta andra återberätta.
Robert Wass och Albin Rydquist, båda från Kisa, kollegor till vardags och båda med erfarenheten med att en närstående tagit sitt liv. "Det är viktigt att våga prata om det."
För drygt två år sedan tog också Albins äldre bror Simon sitt liv.
– Det går ju inte en dag utan att man tänker antingen på situationen eller personen. Ibland känner man av sorgen mer, ibland mera minnen. Ibland klarar man faktiskt att bara glädjas av att tänka på personen också, att glädjen att minnas får vara större än sorgen den dagen, säger Albin.
De tycker att det borde finnas bättre stöd för efterlevande, liknande de grupper som finns för anhöriga till personer med missbruk.
– Det skulle behövas även här, särskilt att få dela de här erfarenheterna man kanske oftast bara ventilerar inom familjen, och som gör att man som familj eller individ kan känna sig ganska ensam. Den vanliga frågan många har är ju ”kunde jag ha gjort mer?” eller ”varför såg jag inte det här komma?”
Albin Rydquist och Robert Wass, kollegor med gemensamt bagage.
Just idag, den 10 september, är det suicidpreventiva dagen, en dag som uppmärksammas världen över i syfta att prata om och öka kunskapen att förebygga suicid.
– Det är bra och kanske också ett sätt att både uppmärksamma och hitta gemenskap för de efterlevande. Jag tycker väl att samhället på ett bra sätt och under en längre tid har lyft psykisk ohälsa och acceptansen kring psykisk ohälsa. Ser man tillbaka på 90-talet, när min far försvann, kanske det var ett annorlunda synsätt på vad psykisk ohälsa faktiskt är. Inställningen att ”bara skaka av sig och ta sig vidare”, var vanligare då. I och med att jag har med mig det här bagaget sedan tidigt och det har varit ett livslångt sorgearbete har jag förstått vissa saker längs vägen. Och det är att det prata om det är det viktigaste, för mig personligen har det varit min största terapi. Bara så kan vi plocka bort skammen och skulden ur det, säger Albin.
Robert säger att hur man väljer att tackla det säkert varierar.
– Det har nog att göra med hur man själv är. En del har lätt för att prata om det rent allmänt, en del kanske inte säger någonting och en del behöver prata med psykolog. Men helt klart väcker ju ett självmord mera tankar, funderingar och frågor än bara själva förlusten, att någon är borta.
Albin Rydquist och Robert Wass, båda från Kisa, kollegor till vardags och båda med erfarenheten med att en närstående tagit sitt liv. "Det är viktigt att våga prata om det."
Ibland upplever de att andra tassar på tå. Även om vi pratar mer öppet om suicid finns det en rädsla.
– Det kan man förstå. Vi kanske alla har en rädsla i och med att det här är signaler som är svåra att se ibland, att det är svårt att upptäcka att någon man bryr sig om mår dåligt, och då blir det ju någon form av obehag kring det. Som anhörig kanske du anser dig känna den här personen så mycket bättre än alla andra, så ”det alla andra inte ser borde jag ha sett”. Den delen tror jag är väldigt stor, att man skuldbelägger sig själv, säger Albin.
Eller så kan det vara tvärtom, säger Robert:
– Att allt blir så vardagligt normalt, livet pågår och man kanske inte reflekterar så jättemycket innan det är för sent. Och många experter säger de här personerna är som gladast någon vecka innan de tar sitt liv, när de bestämt sig.
Att leva vidare med nya insikter. "Man blir mera ödmjuk och vet vad som är viktigt".
Kanske många tänker att man inte ska "väcka den björn som sover"?
– Jag tror det är tvärtom. Våga ställa frågan. Jag tror det kan öppna upp så otroligt mycket mer hos personen, och även om svaret just den gången blir ”det är bra”, kan man våga fråga igen. Våga förklara varför du känner en oro, vad det är som gör att du känner så. Någonstans blir det också en förklaring att du bryr dig och det kanske är precis vad den personen behöver känna. Min egen reflektion är att många som tar det här beslutet kanske gör det för att slippa vara en belastning för närstående, och då tror jag också att det man gör in i det sista är att värna de man älskar, sin familj, man håller dem borta från det här, för att de inte ska lida, säger Albin.
Albin Rydquist, 34, var bara fyra år när hans pappa avslutade sitt liv. För drygt två år sedan tog även hans storebror sitt liv. "Jag pratar om det med noll skam. Att prata har varit den största delen i min egen terapi."
Hur har ni påverkats av det här?
– Jag tror att jag blivit mer ödmjuk överlag, främst mot min familj. Jag är nog mer rädd om de nära, även om det kanske inte syns utåt alla gånger. Det är mer tankesättet, en annan insikt om vad som är viktigt. Att ta vara på varje stund ihop, säger Robert.
– Jag har nog känt en blandning av ilska, besvikelse och orättvisa i olika etapper i livet från barn till ungdom till vuxen. Det har varit en lång bearbetning. Det är ändå ett sår som alltid kommer att finnas kvar, det kanske aldrig läker, men det är kanske mer eller mindre öppet, säger Albin.
Minns du din pappa?
– Ja, till viss del. Jag har haft förmånen att ha mycket film att titta på och fått en visuell bild av honom. När jag har haft de där frågorna kring varför han lämnade mig och om han älskade mig tillräckligt mycket kan jag ändå se att det är en pappa som kramade mig, kan se min glädje till honom och hans glädje till mig, att allt det där fanns där. Det är en viktig bekräftelse.
Albin Rydquist säger att det varit ett livslångt sorgearbete. "Jag har varit arg och besviken. Nu finns det dagar när glädjen att minnas är större än sorgen."