Susanne Sandvik är kritisk till vikarietillsättningen: "Jag tror man behöver anställa fler och på så vis få in kompetensen. Nu kan vi få in vem som helst. Jag förstår att det är ett tufft läge men gör vikarien inte vad den ska göra är den ingen tillgång".
Susanne Sandvik började som vikarie på Kvillgården i Storebro i november 2020. När hon nu den siste januari klev av sitt vikariat vill hon berätta om sina upplevelser från den kommunala omsorgen.
– Det är fruktansvärt inom vården. Jag som jobbat natt kan knappt se mina kollegor i ögonen på morgonen när vi byts av. De går på knäna och mår piss, säger hon.
Heltidsresan är ett utvecklingsprojekt som drivs av SKR och Kommunal mellan 2016–2024 där målet är att heltidsarbete ska bli norm inom välfärdens kvinnodominerade verksamheter. I Vimmerby kommun arbetar man därför med heltid som norm och många av kommunens anställda har valt att ta möjligheten till heltid. Men trots att de flesta valt att gå upp till heltid har det också efterfrågats en större valfrihet vilket även Susanne stämmer in i.
– Man orkar inte, det är skittufft att jobba 100 procent i omsorgen och jag är övertygad om att man tappar många med rätt kompetens på grund av det. Det räcker att titta på grannkommunen Hultsfred, där får du jobba den procent du själv vill. Man borde få göra ett eget val men nu får man välja gå som timvikarie för att slippa pressen av heltid.
Susanne anser att yrket i kombination med en ökad mängd inbeordringar blir för påfrestande.
– Jag frågar alltid om det är beordrad övertid, annars får man inte ersättning. Bara jag hade 22 övertidstimmar nu i januari och det är massvis med inbeordringar. Hela organisationen håller på att gå i botten och vi ska ständigt bara finna oss i allt annars blir det hot om varningar.
Vad ges varningar för?
– Arbetsvägran. Ett exempel är att vi har något som kallas övertalighet vilket innebär att jag i min tjänst kan få gå in på ett annat boende där det behövs personal och det här har förekommit även under pandemin. Jag vill inte ta med mig smitta mellan boenden men då är det arbetsvägran. Jag har också blivit beordrad att gå in på avdelningar där jag inte blivit introducerad och så ska det inte vara.
Vården har drabbats av personalbrist i pandemin. Kan du ha förståelse för att befintlig personal behöver täcka upp?
– Jag förstår att det är ett tufft läge men det är vansinnigt att flytta på personal tillfälligt på grund av övertalighet när vi har smittspridning. En vikarie kanske har fem dagar mellan jobbpassen men jag ska tillbaka till min egen enhet efter några timmar, det systemet tycker jag är fel. Det är gamla och sköra människor vi jobbar med. Vi hade smitta på boendena långt innan det kom ut i tidningarna. Vi har bekräftad smitta nu men vikarier informeras inte och det är fel. Folk har rätt att få veta vad de tackar ja till, en del kanske har personer hemma i sin familj som absolut inte får bli sjuka. Jag förstår inte varför det ska tystas ner.
Vikarietillsättningen är något som inte heller fungerar enligt Susanne och hon ifrågasätter vilka som tillsätts.
– Enligt chefen ska vi vara glada för varje extra huvud men jag jobbar hellre ensam än med personer som inte följer rutinerna eller sitter med sina telefoner hela tiden. De städar inte när det ska göras, de fyller inte på förbrukningsmaterial, de sätter inte på nattblöjor utan brukare får ligga och kissa ner sig. Jag skulle aldrig våga sätta en anhörig på något boende här.
Enligt Susanne händer det ofta att vikarier arbetar helt ensamma, vilket hon menar är en säkerhetsrisk.
– Vid jul och nyår var det jätteviktigt att det fanns en ordinarie hela tiden men resten av årets dagar då? Då sätts två vikarier att jobba ensamma. Det är inte säkert. Många saknar erfarenhet och utbildning. Vi hade två ensamma vikarier när en brukare föll i koma, det är inte rättvist mot någon. Är det här det slutet de äldre ska få?
Varför väljer du att berätta för Vimmerby Tidning?
– Jag väljer att gå ut i media för att det som Elsa beskriver i Södra Vi hemtjänst finns på flera arbetsplatser i kommunen. Jag tror inte ordinarie personal vågar säga ifrån.
Varför vågar de inte?
– För de får ett helvete, men jag skiter i det för jag är utbildad med 25 års erfarenhet. Jag kan gå till en annan kommun om det är så men jag bryr mig om mina kollegor. Det blir psykisk ohälsa av det här. Man måste vakna och bevara och behålla den ordinarie personalen.