Många anhöriga drar ett tungt lass i vården och omsorgen av närstående som har svårt att klara sig själva på grund av ålder, sjukdom, funktionsnedsättning eller missbruk. För att orka kan man behöva eget stöd och det kan vara stödsamtal, rådgivning, friskvård eller att gå med i en anhöriggrupp.
Men alla vet inte om att det finns kostnadsfritt anhörigstöd att få, säger anhörigkonsulent Cecilia Ragnar Karlsson.
– Att nå ut med vad jag kan göra för anhöriga är nog det svåraste i mitt jobb. Trots att lagen om anhörigstöd funnits i nio år och jag har arbetat med det här nästan lika länge är det fortfarande många som inte vet om att de har rätt till stöd.
Bara att definiera sig själv som "en anhörig som vårdar eller ger stöd till en närstående" är långt ifrån självklart för alla.
– För de flesta är det något naturligt, något man ”bara gör” trots att det är tungt och man tänker inte på att man själv har rätt till stöd. Jag brukar uppmana de som vet om någon som finns till mycket för sin närstående att be dem ta kontakt med mig, så jag kan berätta vad man kan göra specifikt just för den personen.
I huvudsak arbetar Cecilia Ragnar Karlsson med enskilt stöd och rådgivning, men anhöriga erbjuds alltså också att vara med i en anhöriggrupp eller att delta på anhörigcafé. Man kan dessutom ansöka om insatser som avlösarservice, trygghetsplatser eller dagverksamhet för personer med demenssjukdom.
Anhörigcaféerna i dagverksamhetens lokaler på Borghaga är en möjlighet att träffa andra i samma situation.
– Varje träff har ett eget tema, vissa mer riktade, men alla anhöriga är alltid välkomna och vi har drop-in. Anhörigcaféerna blir vad vi gör dem till, inte några långa föreläsningar utan mer möten av olika slag. Vi brukar vara 10-12 personer, blir vi många delar vi upp oss i smågrupper.
Under hösten blir det bland annat teman som ”demens-måltiden” och den återkommande favoriten ”mini-spa” med fruktdrinkar på Borghagas egen sandstrand och taktil massage.
– Det bästa med mitt jobb är nog alla möten med alla fantastiska anhöriga. Att jag får komma dem nära och får ta del av deras glädje och sorg. En del kan nog tycka att jag verkar ha ett tungt arbete, eftersom jag träffar många anhöriga som har det tufft. Att stå bredvid och hjälpa en person man älskar eller känner plikt för och se denna person bli sämre i sin sjukdom är svårt. De allra flesta anhöriga gör så mycket för sina närstående, ofta får man betala med att få sin egen hälsa försämrad, men ändå känner man att man inte gjort tillräckligt.
Det är vanligt att känna skuld och skam, trots att man gjort sitt yttersta för att ens närstående ska ha det så bra som möjligt.
– Att då kunna finnas som medmänniska för den som är anhörig känns väldigt meningsfullt.