Den 26 maj 2002. Mors dag. Jimmie Gustafsson har bjudit hem sin mamma på paj. Men hon vill inte åka till Gullringen för tidigt. Först vill hon att han ska få sova ut, hon vet att han var ute på lördagskvällen.
Till slut ringer hon. Men Jimmie vaknar inte. Han ligger död hemma på köksgolvet med en kniv i bröstet.
– När Jimmie inte svarade fick jag en konstig olustkänsla i kroppen. Jag kände att något var fel, säger Susanne.
Hon ringde Jimmies sambo, som jobbat natt och sovit på sin arbetsplats. Fästmön hade precis fått beskedet.
Susanne minns att hon gick ut, såg sin man klippa gräset, släppte telefonen på gräsmattan och vrålade rakt ut.
Redan på söndagen greps en 28-åring, som senare också dömdes till livstid för mordet. Han och Jimmie hade hamnat i bråk utanför en krog på lördagskvällen. Jimmie hade gett 28-åringen ett knytnävsslag. 28-åringen ringde in två kompisar, 19 och 20 år gamla, som han tog med sig hem till Jimmie tidigt på söndagsmorgonen, för att hämnas.
Den äldsta i trion utförde enligt domen en brutal misshandel, delvis med hjälp av 20-åringen. En fjäderbatong och ett stolsben användes som tillhyggen och rättsläkaren konstaterade att Jimmie fått ett 50-tal slag bara i huvudet. Innan han lämnades att dö på köksgolvet hade 28-åringen lindat en livrem två varv runt halsen på honom och med kraft stött en kniv i bröstet. De båda yngre dömdes till 4 respektive 6 års fängelse.
– Första tiden levde jag som i ett vakuum. Jag förstår verkligen att man kan dö av brustet hjärta. Jag begriper att det kan göra så ont att man inte orkar. Men jag bestämde mig ganska snart för att jag inte skulle hamna i det svarta hålet. Att jag skulle göra allt jag kan för att fokusera på att hålla minnet av Jimmie levande och ljust, att inte fastna i tankarna som äter upp en.
Det har hjälpt att prata och vara öppen. Hon vet vilka hon kan ventilera med och hon brukar berätta för att andra ska veta vad hon har i bagaget.
– Och jag har haft tur, med en underbar man som stöttat mig hela tiden, och en stor släkt med fin sammanhållning. Annars hade jag gått under.
Genom att prata om honom lever han vidare. För Susanne är Jimmie med hela tiden. Hon tänker på den lilla pojken, livlig, sprallig och kramig. På den vuxna sonen, med ett tufft yttre men ett mjukt inre.
– Han var glad och hade nära till skratt. Men han hade också en period då han hamnade i bråk och då var jag orolig. När han träffade sin flickvän och de förlovade sig och flyttade ihop kändes det så bra. Jag är lycklig över att han fick uppleva kärleken, de såg framåt tillsammans.
Hon sörjer det som hennes son utsatts för, och det hon själv berövats. Saknar ordet mamma. Hon är fortfarande mamma, men det är ingen som säger det till henne. Ingen som kommer att säga farmor.
– Det är som de tagit något ur kroppen på mig, något jag vet att jag aldrig får tillbaka. Jimmie var mitt enda barn och med honom försvann framtiden, min möjlighet att få barnbarn, som jag längtar efter. När Jimmy försvann blev livet så tyst. Nu skulle han ha varit 39 år.
Hon känner ingenting för de som tog hennes sons liv.
– Det hjälper inte att hata. Jag vill inte lägga den energin. Jag får inte Jimmy tillbaka och jag vet att han inte skulle ha velat att jag var hatisk och bitter.
Genom alla år har hon använt sig av strategin "stäng av".
– Jag försöker att inte bry mig om det som rör den som sitter dömd, det får hans anhöriga ta hand om. Det som gäller den rättsliga processen får rättsväsendet sköta, och jag måste utgå från att de gör rätt. När det funkar som det ska får jag veta när han ska ut på sina bevakade permissioner, men jag gör vad jag kan för att sudda bort.
Att den nu 41-årige livstidsdömde mannen haft möjlighet att ansöka om tidsbegränsat straff efter tio år har hon haft i bakhuvudet. Ändå kom det som en chock.
– Det rör upp allt. Men jag kan inte säga annat än att det känns skönt att det blev avslag. Jag tycker inte att han ska ut redan nu. Och är det några som verkligen fått livstid, så är det vi. Vi kan inte begära att få Jimmie tillbaka, bara för att det gått en viss tid.
Susanne vet att den gamla klyschan stämmer, att livet måste gå vidare, även om det aldrig mer blir detsamma.
Hon förstod det inte förr. Inte när hon läste om andra som förlorat sina barn. Hur kunde det vara möjligt att överleva något sådant?
Hon begrep det nog inte heller den där sommardagen för fjorton år sedan då hon bar sin sons urna till kyrkogården och tänkte "ungefär så här stor var han när jag första gången höll honom i famnen".
Det går bättre nu, fast det gör förtvivlat ont ibland. Hon har en tröstebild, hon gärna tänker på.
– Han stod på trappan med sin flickvän, i solen. Med ett brett leende på läpparna. Jag är tacksam att det blev min sista minnesbild av Jimmie.