Det är en vanlig och lugn tisdag i Vimmerby 1854. Männen är ute och arbetar, kvinnorna sköter hemmet och djuren betar. Hösten är i antågande vilket en frisk sydvästlig vind vittnar om. Men snart ska idyllen brytas och ett flertal anlagda bränder i kvarteret mellan Storgatan och nuvarande Stångågatan sätta skräck i Vimmerbyborna.
Tisdagen den 12 september klockan 14.30 brinner det för första gången i Södra kvarteret. Gården tillhör Sergeant Lundgren och trots att många grannar kommer till 69-åriga änkan Eva Lundgrens hjälp står de maktlösa när elden når logens torra bräder och snart har allt brunnit ner. Några timmar senare brinner det på ytterligare en gård och under kvällen ytterligare en.
"I varje gatuhörn och vid varje köksbord pratas det om bränderna, och ryktet om att de är anlagda börjar spridas. Folket minns fortfarande den stora branden 1821, och alla har hört berättelserna om den fasansfulla branden 1683 då hela staden brann ner. Husen är alla byggda i trä och ligger tätt utmed varandra i de fyra kvarteren, så oron är stor att något mer ska hända", citerat ur Daniel Johanssons bok om händelsen, Vimmerby Stads historia.
Klockan 04.00 onsdagen den 13 september hittar man eld i ett uthus, som troligen uppkommit från varor som burits dit från de tidigare bränderna men redan klockan 10.00 härjar elden igen, nu på två platser. Onsdagen övergår till torsdag och först klockan 13.00 sker nästa brand, nu i Västra kvarteret där ett stall och uthus helt brinner ner. Under fredagen den 15 september brinner det i ytterligare en loge men elden kan släckas direkt.
Under fyra dagar sker minst sju anlagda bränder i centrala Vimmerby och som av ett under klarar sig samtliga boningshus undan skada. Men paniken och oron hos Vimmerbyborna kvarstår tillsammans med frågan: vem är pyromanen?
I sökandet efter den skyldige utlovas en belöning på 100 riksdaler till den som kan ertappa mordbrännaren. Stadsfiskal Törnqvist, polismästaren, håller även ett antal förhör däribland med Gustaf Ernst Nyman, en 12-årig pojke. Nyman är hemmahörande hos tenngjutare Gustaf Silow efter att året innan ha anlänt från ett barnhem och han har varit mycket behjälplig med både släckningsarbete och vakthållning de senaste dygnen. Men när han ger sitt vittnesmål går hans bild isär från de övrigas och snart är han i misstankarnas centrum.
Man försöker förhöra pojken ett flertal gånger men Nyman är snabb i tanken och har en livlig fantasi och bygger upp den ena bortförklaringen efter den andra. Inte heller hot om halshuggning får den unge gossen att vekna då han kommer från en tuff bakgrund och förklarar att han redan sett några halshuggningar på galgbacken vid Hornstull i Stockholm. Men vem var då Gustaf Ernst Nyman, som satte skräck i en hel stad?
Nyman föddes den 18 juni 1842 i Stockholm, som en oäkting, och blir barnhemsbarn nummer 38 på det allmänna barnhuset i Stockholm. I oktober samma år blir han skickad till sina första fosterföräldrar och totalt kommer han bo hos fyra fosterfamiljer innan han tillslut hamnar hos tenngjutare Silow i Vimmerby, Småland. I ett protokoll från rådhusrätten står det att Nyman hade läshuvud då han både läst hela katekesen och var duktig i att räkna. Men det står även att han var lögnaktig, elak och hade fallenhet för snatteri.
Efter att ha spenderat helgen i Rådhusets häkte bryter den lilla pojken till slut ihop och erkänner sina brott. Varför han begick dem ger han aldrig något svar på men det ska visa sig att den unge herr Nyman hade hittat en ask med tändstickor som han friskt använt för att tända på lite här och var. Att första branden startade på gården bredvid Silows tenngjuteri var således ingen slump.
Att stå anklagad för mordbrand på 1800-talet var allvarligt och bestraffades med halshuggning och att kroppen brändes på bål. Men eftersom Nyman inte är myndig döms han istället till att offentligt agas med ris på rådhustrappan. Men Göta hovrätt upphäver domen helt och den 10 januari 1855 skickas han istället till Prins Karls inrättning för vanartiga barn i Stockholm.
Som vuxen kommer Nyman att gifta sig inte bara en utan två gånger. Han får även nio barn men tvingas sorgligt nog att begrava sex av dem. När han dör den 19 september 1886 av njurlidande är han endast 44 år gammal.