Tack vare en släktings kontakter hamnade han istället inom Statens Järnvägar och här blev han kvar i 36 år. Först arbetade han om maskin- och lokbiträde, senare som lokförare med stor del av landet som arbetsfält. Under 13 år var han stationerad på Södertälje Södra och sedan 23 år i Hagalund.
– Jag har haft ett fantastiskt yrkesliv, enda problemet var att jag tvingades vara borta så mycket från familjen. Det var jobbigt men det fick gå och idag funderar vi inte så mycket på det.
Efter pensioneringen vid 60 års ålder arbetade han under många år som något av "allt i allo" på ett större bilföretag i Södertälje. Här var det blandade sysslor och ingen dag var den andra lik.
– Som lokförare hade jag ingen större kundkontakt men det kunde jag ta igen här. Varenda dag var fylld av kontakter med glada och trevliga människor. Och det passade mig perfekt!
Fika med toscabulle
Födelsestaden betyder fortfarande mycket för honom och det blir minst ett besök per år tillsammans med hustrun Aino. I samband med hans 85-årsdag ifjol pratades vi vid på telefon och bestämde att vi skulle träffas nästa gång han kom till Vimmerby. Han har fortfarande släkt kvar i stan och har även kontakt med ett par skolkamrater.
I mitten av juni sammanstrålade vi på kyrkogården, där de äldre generationerna nu vilar. Sen fikade vi på Bakfickan, vars toscabullar snabbt blev en favorit, och tog därefter en tur till Östra Tullportsgatan, som var hans barndoms mest betydelsefulla gata. Närliggande Gästgivarehagen var en spännande lekplats för kvarterens unga, sommar som vinter.
Snickerifabrik
Vid Östra Tullportsgatan, ungefär där Focus-huset nu ligger, startade hans farfar Gustaf Wiktor Hallberg, bördig från Gladhammar, 1907 Vimmerby Träförädlingsfabrik AB, eller som den hette i folkmun, Hallbergs snickerifabrik. Han hade under åren 1893-1907 bedrivit en liknande verksamhet i Västervik men nu valt att flytta både företag och bostadsort till Vimmerby. Han byggde även ett flerfamiljshus, Gustafsborg på Östra Tullportsgatan 12, som stod klart 1911.
Med sig till Vimmerby hade han hela sin stora familj, makan Ada Mathilda samt sju barn, en flicka och sex pojkar, födda från 1885 till 1905; Victoria (gift Törnell), Gustav, Arvid (Bertils far), Edvin (ogift), Fritz, Eric och Axel. Alla sönerna och svärsonen Ture Törnell var på olika sätt involverade i företaget. Arvid var exempelvis inköpsansvarig.
"Kyrkan" finns kvar
Företaget växte och blev med tiden en betydande arbetsplats. Här tillverkades bland annat fönster, dörrar och listverk. Snickerifabriken fanns kvar till mitten av 1960-talet. Då såldes lokalerna och den nya ägaren inledde produktion av tv- och radiolådor. Sedan försvann också den verksamheten
När verkstadslokalerna så småningom revs sparades det som kallades "Kyrkan", anläggningens pann- och energicentral, som idag ingår som en del i Focushuset. När Bertil var barn fanns här bland annat två ångmaskiner, en stor och en mindre.
– Den stora hade ett svänghjul med en radie på minst ett par meter, det gick nästan ända upp till taket, minns Bertil.
Innan elnätet var allmänt utbyggt fick man tack vare ångmaskinerna elström också i bostadshuset, men på helger och kvällar, när produktionen stod stilla, fick man använda annan belysning.
– Farfar var en klurig karl som alltid hittade lösningar och som inte var främmande för att prova det som var nytt.
Bröt traditionen
Naturligtvis var det tänkt att också Bertil skulle bli snickare, men han kände tidigt att det här inte var något jobb för honom, trots det minst sagt massiva arvet. Så efter realskola och folkhögskola visste han inte riktigt vad han skulle bli. Men det ordnade sig ändå på ett utmärkt sätt.
– Jag är ju född mellan två järnvägsspår, Spångenäsbanans smalspår och järnvägen mellan Vimmerby och Hultsfred, så kanske var lokförarjobbet förutbestämt...?
Trots att han tycker att det mesta var bättre förr, och att SJ inte längre är ett pålitligt serviceföretag, fortsätter han att vurma för tåget som kommunikationsmedel. Att favoritprogrammet på tv är "På spåret" är knappast förvånande. Många av de miljöer som passeras har han sett med egna ögon.
Ett av de två barnbarnen följer morfar i spåren (!) och har redan skaffat sig gedigna kunskaper när det gäller åtminstone transporter till lands och till sjöss.
– Det här måste Wictor få se, säger Bertil, och pekar på ett gammalt, snart igenvuxet industrispår i slutet på Lögstadsgatan, kanske är det resterna av det spår som farfar en gång fick draget till fabriken.
