Många har engagerat sig i familjen Berishas öde. Bland annat Eliza Berishas klasskamrater på AL-skolan, Royya,
Ella och Xiaoyi. T.h Lennart Nilsson som står familjen nära. "Nu kan vi bara finnas till som medmänniskor", säger han.
– Barnen gråter. De är ledsna. De kan inte känna nånting nu. Deras liv är här. De är födda och har vuxit upp här, säger Halil Berisha.
Familjen har precis fått veta att Kammarrätten i Stockholm inte medger någon resning för att pröva familjens ansökan om asyl på nytt.
Därmed finns inga hinder för Migrationsverket att begära hos Polismyndigheten att verkställa utvisningen.
– Det är beklagligt. Jag anser att det ändå finns en del nya inslag rent rättsligt. Särskilt en dom i januari i ett liknande fall där en 14-årig flicka som också är född i Sverige till sist fick stanna på just den grunden, säger familjens juridiska ombud Martin Andria.
Han har svårt att se att det finns några öppna vägar kvar för Vimmerbyfamiljen att få Migrationsverket att ändra sig om utvisningsbeslutet mot familjen som levt i Sverige i 15 år och där de två döttrarna, nu 11 och 13 år, är födda.
– Det går inte att göra så mycket mer. Men så vitt jag vet har familjen inga rättshandlingar i Kosovo. Det kan innebära att det inte är säkert att Kosovo vill ta emot dem, säger han.
När Halil och Shrepa Berisha flydde till Sverige 2006 med sin då tvåårige son fanns inte Kosovo som självständig stat utan var då en provins i Serbien.
Där arbetade Shrepa Berisha bland annat som ambulanssjukvårdare på uppdrag av en EU-stödd organisation och röjde bland annat minor. Något som inte uppskattades av dåvarande gerillan. I samband med det utsattes hon för grova övergrepp. Ett avgörande skäl till att de tog sig till Sverige.
Sen 2013 har de bott och levt i Vimmerby. Där har barnen gått i skola och Halil har arbetat i äldreomsorgen tills hans arbetstillstånd drogs in som en följd av Migrationsverkets utvisningsbeslut i fjol.
Korskyrkan med Lennart Nilsson i spetsen har engagerat sig i familjens öde.
– Vi har gjort allt vi kan, nu kan vi bara finnas till för dem som medmänniskor, säger han.
Familjens juridiska ombud, Martin Andria, beklagar att Kammarrätten inte beviljar prövningstillstånd. "Jag anser att det finns nya rättsliga skäl, men tyvärr anser inte rätten det", säger han.
– Vi har inte gjort något illa. Jag vill bara bidra till det här landet. Men nu spelar ingenting någon roll längre. Jag förstår inte varför barnen som är födda här inte får stanna, när andra barn får stanna? Min son är snart 18 år och färdig med sin utbildning till undersköterska, det blir ingenting med det heller nu, säger Halil Berisha.
Vad kommer att hända med er?
– Jag vet inte, jag har ingen aning. Ingen vill leva så här...