"Nystpinne". Kanske inte det vanligaste ordet. Men för den växande skara som hittat till stickning är nystpinnen oumbärlig och är precis vad det låter som. En pinne att nysta garn på.
För Nina Viklander i Hansehult utanför Vimmerby är det lite svårt att peka ut vad som är hönan eller ägget. Om det var det textila som ledde henne in på träslöjandet, eller trähantverket som fått intresset för svenskt ullgarn och egendesignade stickade plagg att dra iväg till en ambitionsnivå utöver det vanliga.
Kanske det förstnämnda.
– Jag började tälja när jag pluggade textil på folkhögskola. Varje fredag hade vi träslöjd och då vi täljde saker vi kunde använda oss av i det textila. Man behöver ganska mycket träredskap när man håller på med ull. En slända, eller bandgrind man kan väva band med. Det har blivit min grej, att tälja saker jag kan använda. Framförallt nystpinnar.
Hon visar två färdiga exempel på nystpinnar, prydda av en tornuggla och en räv. Att tälja fram ett djur i toppen kom hon på för tio år sedan, när mamma fick just en rävpinne.
– Mamma la ut en bild på Instagram. Och folk började fråga var hon fått tag på den, om man kunde beställa. Två ganska kända kvinnor som var stora på plattformen på den tiden, en kvinna i Sverige och en i USA, frågade om jag kunde sälja och då gjorde mina första beställningar till dem.
Bättre reklam kunde hon inte ha fått.
– Det bara exploderade. Jag kunde tälja hur mycket som helst. Mitt första mål var att få in pengar till en ny spinnrock. Det målet nådde jag snabbare än jag trott.
Nina är uppvuxen i Tyskland. Familjen flyttade till Vimmerbytrakten när hon var tonåring. Sedan har hon flyttat runt i Sverige, till folkhögskoleutbildningar där hantverk varit den röda tråden, till Tyskland, dit föräldrarna återvänt, när hon väntade första barnet, tillbaka till Sverige igen.
– Och då blev Vimmerby. Det är mest hemma av alla ställen.
Från utbildningstiden har hon med sig lusten att ta med hela processen i skapandet.
– Jag fick lära mig att klippa får, ta hand om ullen, spinna garnet, färga och väva plagg. Det hänger i fortfarande, jag vill veta varifrån ullen kommer. Ibland får jag tag på egen råull, annars köper jag garn som jag vet kommer från svensk ull, det finns fortfarande några spinnerier som jobbar med det.
Och mönstren designar hon alltså själv, när hon stickar.
Det låter inte som det skulle vara lätt att komma ner i ett pris som folk är beredda att betala?
– Därför gör jag inte det. Jag väljer dyr ull och jag lägger 20 timmar bara på en vante, eller något sådant. Det finns ingen som betalar det. Jag stickar till mina barn, min man, till mig själv och då finns det inte tid att sticka till andra och inte få de pengar det är värt. Det ger mig nog att sticka till de närmaste, för jag vet att de uppskattar det och det gör mig glad när jag ser att de har sina stickade plagg på sig.
Kit med mönster och garn går däremot att sälja.
– Det går jättebra. Och min kunskap, jag håller en del kurser. Och nystpinnar – det är de som ger inkomst. Jag har flest kunder i USA och Tyskland, men säljer även till Italien, Australien och Japan. Det är kul, många kommer tillbaka. Jag har en kvinna i USA som brukar skicka bilder på sina pinnar, hon ställer upp dem som samlarobjekt.
Hon vet att när hon lagt ut något nytt på Instagram så får hon det sålt. Det egna skapandet är motvikt till beställningsjobben.
– Det är superroligt med beställningar, många vill ha något personligt. Ofta sitt eget husdjur. Det mest udda i den vägen var en grön drake efter en gammal barnteckning. Men det får inte bli serietillverkning, jag måste få sitta och tälja och bara låta det bli vad träbiten vill, ibland.
Även i täljningen är det ”från ax till limpa” som är modellen. Nina drar hem grenar från fallna träd, sågar upp i stycken, grovhugger med yxa och täljer med morakniv.
Sedan döttrarna, nu 2 och 5 år, utökade familjen får hon portionera sitt hantverk till de stunder hon har.
– När de är på förskolan kan jag bli sittande i princip hela dagen, ibland glömmer jag att äta. Men jag måste också spara handlederna, annars tar de stryk.
Snart börjar säsongsjobbet på Astrid Lindgrens Näs.
– Det blir andra året. Att jobba där under vår och sommar och tälja höst och vinter passar mig jättebra. Jag behöver komma ut och träffa folk, det blir lite ensamt annars. Och jag kan inte hålla på att tälja hela tiden, det går ut över min kreativitet.