När 19-åriga Gun, som då hette Wennlöf, lyssnade på Radio Luxemburg på 1950-talet anade hon inte att det skulle leda till en livslång vänskap.
– En kväll hörde jag engelska ungdomar som hälsade till sina brevvänner i Tjeckoslovakien. En brevvän bakom järnridån lät spännande, så jag skrev till radiostationen.
Respons från radion fick hon snart. Men det skulle dröja till juni 1958 innan första brevet från en 18-årig Zdenka Bendová damp ner hemma hos Gun, som då bodde utanför Linköping.
Ett ganska formellt brev. Zdenka skrev mer om Prag än om sig själv. Men snart var det slut på det formella.
– Jag berättade om mig själv, att jag arbetade på Hushållningssällskapets veterinäravdelning och var nyfiken på henne, hur det var i skolan och så där. Och jag föreslog direkt att vi som var så unga skulle vara du med varandra, säger Gun.
I efterhand har Zdenka berättat hur hon fick kontakt med Gun i Sverige.
– Hon gick på gymnasiet, en lärare kom in i klassrummet och viftade med ett papper och undrade om det var någon som ville ha en brevvän i Sverige.
I början var det tätt mellan breven. Nu blir det kanske fem-sex brev om året. Allt, så gott som, har de kunnat ventilera.
– Det flöt på redan från början. Vi förstår varandra så väl och man känner vad man kan fråga. Det är fint att följa en annan människas livshistoria och dela med sig av sin egen. Vi har träffat våra kärlekar, förlovat oss, planerat bröllop, förlorat våra respektive föräldrapar, skrivit om våra arbeten – hon utbildade sig till språklärare, jag har alltid jobbat på labb.
Fick du veta mycket om vardagen bakom järnridån, då?– I breven har hon alltid varit försiktig. Mera när vi träffades. Jag och min man Dag åkte till Prag 1962 första gången, året efter att Berlinmuren byggts, och då var det extra tillkorkat i Tjeckoslovakien. Självklart har det varit spännande att följa resan från slutet kommunistiskt land till det Tjeckien är idag. Jag känner mycket för Tjeckien och efter tio resor till Zdenka kan jag Prag bättre än Göteborg... Senast var jag där 2013.
Zdenka har hälsat på i Sverige fyra gånger. Brevvännernas män kommer också väldigt bra överens.
– När de var hos oss första gången 1969 hade det varit upplopp och tårgasresterna låg fortfarande över järnvägsstationen i Prag. Vi frågade om vi inte skulle hjälpa dem att stanna i Sverige, men det ville de inte.
Zdenka hade tidigt planer på att studera svenska, men det var för få anmälda till kursen. Istället läste hon holländska.
– Tack vare växthandeln med Holland behövdes det folk med kunskaper i språket, så hon fick resa dit en del. Vid något tillfälle ville hon ta med holländska dagstidningar hem till sin språkundervisning i Tjeckoslovakien, men visste att tullpolisen aldrig skulle släppa igenom utländska tidningar. Hon lyckades på något sätt använda dem som omslagspapper i sin packning.
Och att Zdenka aldrig lärt sig svenska är Gun bara glad för.
– Annars hade jag inte fått träna min engelska i alla dessa år.
Nu är de 78 respektive 80 år och har fortfarande mycket att skriva om.
– Vi är mer lika än olika, men livet gör ju ändå att man utvecklas. Den stora skillnaden är att jag fått barn och barnbarn, det har inte hon. Jag kan ju inte låta bli att skriva om barnbarnen och häromsistens fick de till och med ett eget brev.
Men ringer ni aldrig?– Nej, någon gång, bara. Brev är roligare, de har man kvar. När man skriver blir det inte bara pladder. Jag tycker man missar något om man bara kommunicerar via mobil och dator.
Alla breven från Zdenka har hon sparat i pärmar. Och kladden till första brevet Gun skrev för 60 år sedan finns också kvar. ”I’m happy to have a penfriend in C. I hope we’re going to become real friends, not only penfriends”.
– Vänner blev vi ju och det är en vänskap som betytt mycket. Jag har fått massa kunskaper jag inte annars hade fått och lärt känna ett annat land och en väldigt fin människa.