Det är kallt på nedre våningen i Margareta Svenssons hus i Skuru utanför Rumskulla. Riktigt kallt.
- Känn här, säger hon och öppnar dörren till det utkylda vardagsrummet där det just nu inte finns någon större anledning att hålla till.
Halv sex i söndags morse, den 14 januari, gick strömmen. Sedan dess har hon varit utan. Det har gått åtta dygn. Nu tryter orken.
- Jag har försökt hålla humöret uppe, men nu börjar det ta slut. Man tröttnar, blir liksom lamslagen och precis tafatt. Jag vill inte göra ett dugg.