Det började med Barnens Stora Dag på torget i Vimmerby. Sju år senare kan Carita Thörn summera 15 aktiviteter, allt från jätteevenemang med superhjältar till påskmaskerader och fikaförsäljning. Efter sista loppisen i mars passerades insamlingsmålet hon från början såg som en hägring. Totalt har hon dragit in 300 000 kronor till Min Stora Dag på idel ideellt arbete.

– Länge tänkte jag innerst inne att det aldrig skulle gå. Men det har ju tickat på och jag har också gjort en del mindre insamlingar, som inte är med i den där summan. Så visst gick det, med råge.

Och därmed fick det vara slut. Tills hon fick höra från flera håll att "det skulle vara roligt med ett Spöksmyg igen".

– Så vi kör en komprimerad variant den 27 oktober. Jag kommer inte ringa hundra företag och tigga pengar, det vi får in går förstås till Min Stora Dag, men också till Barndiabetesfonden.

Du kan inte låta bli, med andra ord?

– Jag är väl rastlös. Och sporras av att en privatperson kan dra in pengar, det behövs inte alltid stora galor. 

Hon tar fram en pärm, där varenda aktivitet, varje sponsor, varje kvitto finns inskrivet och inklistrat. Men timmarna bakom är skrivna i osynligt bläck.

– Klart det tagit tid, men det har varit så roligt, det finns så mycket generositet, både bland vanliga Vimmerbybor och företag. Till slut räckte det med att jag ringde och sa ”hej, det är Carita” så kunde företagare svara med ”då är det väl dags att jag öppnar plånboken”.

Vad har varit drivkraften?

– Responsen, att träffa så mycket glada människor – och att veta vilken skillnad det gör för sjuka barn. Det har jag också blivit varse konkret efter att en nära släkting fått ta del av Min Stora Dag. Men det är inget enmansjobb, jag har haft stor hjälp av många omkring mig, en hel stab av medhjälpare som ställt upp med allt möjligt.

En av dem är Anette Hasselkvist, som vet precis varför hon är beredd att lägga tid på Caritas idéer.

– Det är fint att se vad pengarna går till och när det handlar om barn som drabbas av sjukdom tänker jag det skulle kunna vara mina barn eller barnbarn. Och så är det sociala kringarbetet roligt. Vi har ju börjat umgås privat tack vare det här.

Om det går att tänja mer på ordet "sista" återstår att se.

– Jag tror inte det blir mer. Men du får väl fråga igen, om ett år, säger Carita.