Det har gått nästan exakt fem år sedan första fallet av covid-19 konstaterades på Vimmerby hälsocentral. Det blev början på en lång period, präglad av snabba omställningar. Ida Blom, medicinsk sekreterare, Ewa Davidsson, undersköterska, Camilla Ljungdahl, verksamhetschef, Petra Wintermeier, läkare, och Maud Abenius Svensson, distriktssköterska på hälsocentralen minns den här tiden med blandade känslor.
Den 31 januari var det fem år sedan första fallet av covid-19 konstaterades i Sverige. På hälsocentralen i Vimmerby skulle det dröja närmare två månader innan första patienten trillade in.
Ewa Davidsson, undersköterska, tog emot den patienten och visade in i undersökningsrummet som vanligt.
– Doktorn satt och kikade lite i bokningen och sa ”det här kan vara covid”. Och jag sprang och hämtade skyddsutrustning. När han provtagit patienten stack han ut provet genom en glipa i dörren.
Klart att minnet har etsat sig. Att Ewa och hennes kollegor hade månader och år framför sig, som skulle komma att präglas av ”idag gäller det här”, ”nu är det annorlunda” och ”alla får göra allt”, det kunde de inte ana.
– Men vi fick ändå ganska tidigt till oss att vi måste ha framförhållning och att det kunde ta tid. Det svåra var de ständiga omställningarna. I början, när vi inte hade så mycket kunskap om sjukdomen och vi hela tiden fick nya symptom man skulle ta hänsyn till var det inte lätt att veta vad man skulle vara uppmärksam på när patienter ringde och bokade. Och folk hade ju alla möjliga frågor efter de dagliga presskonferenserna i tv, innan vi hade fått nya riktlinjer att följa, säger verksamhetschef Camilla Ljungdahl.
Hon var ganska ny på jobbet. Kom i augusti 2018, hade haft ett ”normalt” år, sedan kom pandemin.
– Från den 12 mars 2020 började vi med chefsmöte varje morgon med alla chefer inom primärvården och en samling med personalen halv tio, där man fick säga ”nu gör vi så här”. Jag tror jag skärmade av mig ganska mycket, det var bara att hitta lösningar och tänka att vi följer det som gäller just nu, tills vi får veta något annat.
Trixet hur man fäster ett munskydd så att risken för igenimmade glasögon minskar sitter fortfarande i fingrarna.
Personalen som haft kontakt med det första covid-fallet på hälsocentralen blev inte smittad. Men ute i samhället rörde det på sig. Den 8 april konstaterades allmän smittspridning i Vimmerby.
– Sedan exploderade det. På två veckor gick det fort.
Rutiner fick ändras. Ingångarna för patienter som måste separeras från varandra räckte inte till. Avskärmningar med byggplast för att skapa slussar, personalen måste träffas fysiskt så lite som möjligt. Det fanns inte tillräckligt med skyddsutrustning och i början tillverkade man egna visir av overheadplast, byglar och skumplast.
"Svarta lådan" togs i bruk efter provtagningarna i barack på innergården. Här kunde man hämta självtester och lämna dem. Den otympliga lådan skulle rullas ut och in varje dag. Nu bor den i källaren på hälsocentralen.
Personalen fick jobba gränsöverskridande och Ida Blom, medicinsk sekreterare, gick från administratör till nya uppgifter, bland annat med att öppna bokningarna för provtagning.
– Man visste att så fort man tryckte på knappen skulle det bara smälla till, så var det fullt, det var så högt tryck på bokningen. Men något jag tänkt på är hur snabbt den tekniska omställningen gick. Vi gick från fysiska möten till digitala möten mellan vårdgivare och patienter och appar – och det funkade.
När det behövdes bland annat dörrvärdar extraanställdes personer som permitterats från andra arbetsplatser.
Maud Abenius Svensson, distriktssköterska och Camilla Ljungdahl, verksamhetschef på Vimmerby hälsocentral i full mundering, som väcker minnen. "Det svåraste var de snabba omställningarna, i början var det verkligen att ta en dag i taget. Idag gäller det här, vad som gällde igår eller gäller i morgon är något annat, nu följer vi de riktlinjer vi har."
Petra Wintermeier, läkare, fick alla covidprovsvar från all personal i kommunen som provtagits och som skulle smittspåras. Och äldre.
– Jag gick in och jobbade lediga dagar. Fördelen var att de jobbade på mikrobiologen dygnet runt, vi fick provsvar varje dag.
Maud Abenius Svensson, sjuksköterska på distriktsläkarmottagningen och läkarmottagningen, var en av de som överöstes av frågor i telefon.
– Många var väldigt oroliga, och framförallt var det många som hade frågor kring att de var sjuka så länge, och den där hemska hostan de hade. Det första samtalet jag minns, precis i början, var en person som ringde och sa ”jag har ingen smak, men jag har luktsinnet kvar” och man undrade om det kunde vara covid.
Fanns det någon rädsla bland personalen?
– Framförallt en rädsla för att smitta varandra. Minsta lilla förkylningssymptom och man fick stanna hemma. Personalplaneringen var helt sjuk, fanns inte en dag när alla var på plats, säger Camilla.
Mitten av januari, 2022. Klockan är 07:40 och kön är redan lång till lådan med självtester. Som mest fanns runt 200 tester att hämta och trycket var så högt att de tog slut direkt.
Värst var veckan efter midsommar 2021.
– Personalen var redan reducerad på grund av semester. Då blev tio av 30 sjuka. Det var tufft.
Tufft var också varma arbetspass under munskydd, visir och förkläden.
– Ibland rann svetten, och handskarna fastnade på händerna, det var vidrigt. Man var helt slut när man kom hem. Men vi fick också uppskattning. Några av pizzeriorna i stan levererade pizza till all personal. Ibland fick vi tårta, säger Maud Abenius Svensson.
I början togs prover på vård- och omsorgspersonal på boendena, kommunens personal och nyckelpersoner inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Sedan började man provta bokade patienter med symptom. "Vi frostade dörrarna, så att man inte skulle kunna stå utanför och titta in på de som satt där". Genrebild.
Allmänheten tog, med få undantag, prövningen med lugn.
– Det som sticker ut är väl att jag fick hotbrev när vi fick de första 25 doserna vaccin. Det fanns de som tyckte ”det ska jag ha, jag är en nyckelperson”. Och så fanns det ju de som ville hamstra tester under perioden med självtest. När det var som värst tog ju proverna slut snabbt, kön ringlade bort till Folktandvården. Vid något tillfälle fick jag gå ut och säga till, ”ett test per person”, säger Camilla Ljungdahl.
Vilka spår finns av pandemin idag?
Personalen radar upp exempel. Insikten att god hygien gör skillnad. Tygmöbler har ersatts med avtorkningsbara, det finns handsprit och munskydd för de patienter som vill ha, och det är glesare i väntrummet. All personal, även de som innan pandemin hade privata kläder, har i dag arbetskläder.
Och olika ingångar håller man fast vid – inte för att man måste, utan för att man vill.
– Idag kan man ju tycka att det var konstigt att de med svåra besvär i luftvägarna skulle dela väntrum med infektionskänsliga cancerpatienter eller friska människor på årskontroll. Där har vi blivit bättre, säger Ewa Davidsson.
Klisterlappar med uppmaningen att hålla avstånd finns fortfarande kvar, ett av flera spår av pandemin som ändrat vårt beteende. "Vi har möblerat glesare i väntrummen också".