Cillas son Jonathan tog sitt liv: "Jag tror inte han förstod att det var för evigt"

Vi säger att det värsta som kan hända måste vara att förlora sitt barn. Och det värsta värsta att ens barn väljer att ta sitt liv.

Men förstå, det kan vi inte.

– Att mista sitt barn är som att amputeras. Du har ständiga fantomsmärtor. Det är inte meningen att man ska förstå. Förstod man, då skulle man nog inte våga skaffa barn, säger Cilla Lundin.

Hon berättar om sin pojke, speciell inte bara för mamma. Snäll, klok och rolig. Kreativ och konstnärlig.

– Han var älskad av alla. Hans känslosamma sida såg jag som en tillgång. Intelligenta personer kan annars bli lite fyrkantiga, men det var det minsta han var.

Cilla säger att hon aldrig någonsin träffat en människa så levnadsglad och full av upptåg som Jonathan. Men där bakom fanns en sårbarhet hon inte anade.

– Han kunde prata andra tillrätta, men förstod inte sitt eget värde. Det var som att han skämdes över att allt gick lite för lätt för honom. Gymnasiebetygen fick jag aldrig se, inte förrän vi gick igenom dödsboet.

2009 flyttade han till Gotland, till tjejen han träffat. Han var kär och lycklig, fick ett jobb han trivdes med.

Allt brakade när förhållandet tog slut försommaren 2010. Jonathan kom hem till Vimmerby några dagar, nedbruten och ledsen.

– Vi har alltid kunnat prata om allt och nu pratade vi om livet och döden. Han nämnde att allt var så jobbigt att han skulle vilja dö. Jag tröstade både mig och honom med att det skulle gå över. Jag sa att han måste gå till en läkare, och det gjorde han.

Han skulle fylla 23 år. Inget ville han ha i födelsedagspresent. Cilla la lite pengar i hans skor och tänkte att han skulle bli glad när han upptäckte dom. Jonathan åkte tillbaka till Gotland.

Det var sista gången hon såg honom. Den 13 juni kom telefonsamtalet som blev skiljelinjen mellan före och efter. Någon hade hittat honom.

– Det kan fortfarande knyta sig i magen när telefonen ringer. Det är så svårt att tänka på det här, idag känner jag att jag velat agera annorlunda. I efterhand ser jag att han gav signaler, och jag förstod ju att han verkligen hade det tungt. Men för mig fanns det inte, att han faktiskt skulle ta sitt liv.

Det var som att tappa fotfästet. I början ville hon inte visa sig. Inte gå ut. Hon var nära att själv gå under. Månaderna efter Jonathans död körde hon inte bil, av ren självbevarelsedrift.

– Jag gick in i en depression och de första två åren var mörker. Men jag kom till en återvändsgränd där jag insåg att antingen dör jag, eller så lever jag. Jag kunde inte gå omkring i ett vakuum.

Hon var på väg att kunna hantera vardagen när hon bokstavligen höll på att dö för två år sedan blev hon sparkad av en häst. Hon hittades medvetslös med hjärnblödning och spräckt skalle.

Hon är fortfarande deltidssjukskriven, men på väg tillbaka. Och något hände med henne.

- Jag dog inte när mitt barn tog livet av sig, jag dog inte när jag blev sparkad i huvudet av en häst. Jag är inte det minsta rädd för döden längre. Andra säger att det här har förändrat mig, mycket. Jag är tuffare, värderar mig själv högre. Säger nej. Jag har väl förstått att vi har bara ett liv.

Visst har hon varit arg på att Jonathan gjorde det val han gjorde.

– Jag har varit jättearg. Kan fortfarande bli det. "Förbaskade unge, varför?", tänker jag ibland. Då får jag intala mig att den som tar sitt liv inte gör det i ett friskt tillstånd. Det kan vara en tillfällig svacka när man inte kan se konsekvenserna. Kanske låter det konstigt, men jag tror inte Jonathan förstod att han skulle vara borta före evigt, han såg ingen annan lösning just då.

Som en time out, från smärtan.

Hur ont det än gör, hur gärna vi än vill tro att det vi inte pratar om, det finns inte, så måste vi göra just det; våga prata. Stigmat och tabustämpeln kring självmord måste bort, säger hon.

Jag tror det är jätteviktigt att man får tillåtelse att uttrycka såna här saker, det farliga är när man låter tankarna fastna och mala i huvudet. När man sätter ord på det så blir det en annan sak, både för en själv och för den som lyssnar. Många självmord skulle kunna undvikas om den som mår dåligt kände att det var okej att prata om det.

Det som hjälpt henne att orka är hästarna och hunden Melonia, döpt efter Jonathans favoritfilm, pojkvännen, barnen och Facebookgruppen Änglamammor.

Att gå igenom något så svårt sliter och jag tror att antingen går man isär, eller så stärks banden. Min pojkvän har dragit ett enormt lass. Ibland kan jag få dåligt samvete mot mina tre andra barn, men jag tror och hoppas att de vet att de ju inte betyder mindre bara för att jag tänker så mycket på deras bror. Att tänka på och prata om honom är mitt enda sätt att få honom att leva vidare.

Vissa tror att det går över, men sorgen stöps bara om.

– Jag saknar honom mer ju längre tiden går. Saknar allt jag inte får. Jag får inte se honom gifta sig, bli pappa. Stundtals har jag varit bitter, en period hade jag svårt att se gamla människor och då blev jag skrämd över mina egna tankar. Man undrar vem man har blivit i det här "efterlivet" och "aldrigheten", när man förlorar så mycket av sig själv.

Steg för steg måste hon vänja sig. Vänja sig vid att när "alla är samlade" är det alltid en som fattas, vänja sig vid att känna hans närvaro när hon kör hans röda Volkswagen Bubbla, men aldrig mer få en kram från just honom, vänja sig vid att ta med barnbarn Jonathans syskonbarn till Astrid Lindgrens Värld, där Jonathan var barnskådis i sex år och allt påminner om honom.

– Jag är inte densamma. Jag kan känna lycka, men är aldrig riktigt lycklig på samma rena sätt som förr. Jag kan skratta som en tok, men det finns alltid en lite besk eftersmak. Men jag kan också vara tacksam för det lilla på ett annat sätt. Det räcker att ha ett jobb jag tycker om och att mina barn mår bra.

Jonathan finns hos henne, varje vaken stund.

– Jag vill tro att han är med mig. Jag tänker ofta "vad skulle Jonathan ha tyckt om det här?" Han ska fortsätta att vara stolt över mig. Som jag är över honom. Jag slutar inte vara hans mamma.