Vi sÀger att det vÀrsta som kan hÀnda mÄste vara att förlora sitt barn. Och det vÀrsta vÀrsta att ens barn vÀljer att ta sitt liv.
Men förstÄ, det kan vi inte.
â Att mista sitt barn Ă€r som att amputeras. Du har stĂ€ndiga fantomsmĂ€rtor. Det Ă€r inte meningen att man ska förstĂ„. Förstod man, dĂ„ skulle man nog inte vĂ„ga skaffa barn, sĂ€ger Cilla Lundin.
Hon berÀttar om sin pojke, speciell inte bara för mamma. SnÀll, klok och rolig. Kreativ och konstnÀrlig.
â Han var Ă€lskad av alla. Hans kĂ€nslosamma sida sĂ„g jag som en tillgĂ„ng. Intelligenta personer kan annars bli lite fyrkantiga, men det var det minsta han var.
Cilla sÀger att hon aldrig nÄgonsin trÀffat en mÀnniska sÄ levnadsglad och full av upptÄg som Jonathan. Men dÀr bakom fanns en sÄrbarhet hon inte anade.
â Han kunde prata andra tillrĂ€tta, men förstod inte sitt eget vĂ€rde. Det var som att han skĂ€mdes över att allt gick lite för lĂ€tt för honom. Gymnasiebetygen fick jag aldrig se, inte förrĂ€n vi gick igenom dödsboet.
2009 flyttade han till Gotland, till tjejen han trÀffat. Han var kÀr och lycklig, fick ett jobb han trivdes med.
Allt brakade nÀr förhÄllandet tog slut försommaren 2010. Jonathan kom hem till Vimmerby nÄgra dagar, nedbruten och ledsen.
â Vi har alltid kunnat prata om allt och nu pratade vi om livet och döden. Han nĂ€mnde att allt var sĂ„ jobbigt att han skulle vilja dö. Jag tröstade bĂ„de mig och honom med att det skulle gĂ„ över. Jag sa att han mĂ„ste gĂ„ till en lĂ€kare, och det gjorde han.
Han skulle fylla 23 Är. Inget ville han ha i födelsedagspresent. Cilla la lite pengar i hans skor och tÀnkte att han skulle bli glad nÀr han upptÀckte dom. Jonathan Äkte tillbaka till Gotland.
Det var sista gÄngen hon sÄg honom. Den 13 juni kom telefonsamtalet som blev skiljelinjen mellan före och efter. NÄgon hade hittat honom.
â Det kan fortfarande knyta sig i magen nĂ€r telefonen ringer. Det Ă€r sĂ„ svĂ„rt att tĂ€nka pĂ„ det hĂ€r, idag kĂ€nner jag att jag velat agera annorlunda. I efterhand ser jag att han gav signaler, och jag förstod ju att han verkligen hade det tungt. Men för mig fanns det inte, att han faktiskt skulle ta sitt liv.
Det var som att tappa fotfÀstet. I början ville hon inte visa sig. Inte gÄ ut. Hon var nÀra att sjÀlv gÄ under. MÄnaderna efter Jonathans död körde hon inte bil, av ren sjÀlvbevarelsedrift.
â Jag gick in i en depression och de första tvĂ„ Ă„ren var mörker. Men jag kom till en Ă„tervĂ€ndsgrĂ€nd dĂ€r jag insĂ„g att antingen dör jag, eller sĂ„ lever jag. Jag kunde inte gĂ„ omkring i ett vakuum.
Hon var pÄ vÀg att kunna hantera vardagen nÀr hon bokstavligen höll pÄ att dö för tvÄ Är sedan blev hon sparkad av en hÀst. Hon hittades medvetslös med hjÀrnblödning och sprÀckt skalle.
Hon Àr fortfarande deltidssjukskriven, men pÄ vÀg tillbaka. Och nÄgot hÀnde med henne.
- Jag dog inte nÀr mitt barn tog livet av sig, jag dog inte nÀr jag blev sparkad i huvudet av en hÀst. Jag Àr inte det minsta rÀdd för döden lÀngre. Andra sÀger att det hÀr har förÀndrat mig, mycket. Jag Àr tuffare, vÀrderar mig sjÀlv högre. SÀger nej. Jag har vÀl förstÄtt att vi har bara ett liv.
Visst har hon varit arg pÄ att Jonathan gjorde det val han gjorde.
â Jag har varit jĂ€ttearg. Kan fortfarande bli det. "Förbaskade unge, varför?", tĂ€nker jag ibland. DĂ„ fĂ„r jag intala mig att den som tar sitt liv inte gör det i ett friskt tillstĂ„nd. Det kan vara en tillfĂ€llig svacka nĂ€r man inte kan se konsekvenserna. Kanske lĂ„ter det konstigt, men jag tror inte Jonathan förstod att han skulle vara borta före evigt, han sĂ„g ingen annan lösning just dĂ„.
Som en time out, frÄn smÀrtan.
Hur ont det Àn gör, hur gÀrna vi Àn vill tro att det vi inte pratar om, det finns inte, sÄ mÄste vi göra just det; vÄga prata. Stigmat och tabustÀmpeln kring sjÀlvmord mÄste bort, sÀger hon.
Jag tror det Àr jÀtteviktigt att man fÄr tillÄtelse att uttrycka sÄna hÀr saker, det farliga Àr nÀr man lÄter tankarna fastna och mala i huvudet. NÀr man sÀtter ord pÄ det sÄ blir det en annan sak, bÄde för en sjÀlv och för den som lyssnar. MÄnga sjÀlvmord skulle kunna undvikas om den som mÄr dÄligt kÀnde att det var okej att prata om det.
Det som hjĂ€lpt henne att orka Ă€r hĂ€starna och hunden Melonia, döpt efter Jonathans favoritfilm, pojkvĂ€nnen, barnen och Facebookgruppen Ănglamammor.
Att gÄ igenom nÄgot sÄ svÄrt sliter och jag tror att antingen gÄr man isÀr, eller sÄ stÀrks banden. Min pojkvÀn har dragit ett enormt lass. Ibland kan jag fÄ dÄligt samvete mot mina tre andra barn, men jag tror och hoppas att de vet att de ju inte betyder mindre bara för att jag tÀnker sÄ mycket pÄ deras bror. Att tÀnka pÄ och prata om honom Àr mitt enda sÀtt att fÄ honom att leva vidare.
Vissa tror att det gÄr över, men sorgen stöps bara om.
â Jag saknar honom mer ju lĂ€ngre tiden gĂ„r. Saknar allt jag inte fĂ„r. Jag fĂ„r inte se honom gifta sig, bli pappa. Stundtals har jag varit bitter, en period hade jag svĂ„rt att se gamla mĂ€nniskor och dĂ„ blev jag skrĂ€md över mina egna tankar. Man undrar vem man har blivit i det hĂ€r "efterlivet" och "aldrigheten", nĂ€r man förlorar sĂ„ mycket av sig sjĂ€lv.
Steg för steg mÄste hon vÀnja sig. VÀnja sig vid att nÀr "alla Àr samlade" Àr det alltid en som fattas, vÀnja sig vid att kÀnna hans nÀrvaro nÀr hon kör hans röda Volkswagen Bubbla, men aldrig mer fÄ en kram frÄn just honom, vÀnja sig vid att ta med barnbarn Jonathans syskonbarn till Astrid Lindgrens VÀrld, dÀr Jonathan var barnskÄdis i sex Är och allt pÄminner om honom.
â Jag Ă€r inte densamma. Jag kan kĂ€nna lycka, men Ă€r aldrig riktigt lycklig pĂ„ samma rena sĂ€tt som förr. Jag kan skratta som en tok, men det finns alltid en lite besk eftersmak. Men jag kan ocksĂ„ vara tacksam för det lilla pĂ„ ett annat sĂ€tt. Det rĂ€cker att ha ett jobb jag tycker om och att mina barn mĂ„r bra.
Jonathan finns hos henne, varje vaken stund.
â Jag vill tro att han Ă€r med mig. Jag tĂ€nker ofta "vad skulle Jonathan ha tyckt om det hĂ€r?" Han ska fortsĂ€tta att vara stolt över mig. Som jag Ă€r över honom. Jag slutar inte vara hans mamma.