När det var som värst genomsyrade bristen på pengar allt i Peter Schübergs och Sunniva Hoffstens liv och vardag.

- Verkligen allt. Det fanns inte alltid pengar till mat, blöjor, barnomsorg, hyra. Räkningarna lades på hög och varje gång det kom nya kuvert med posten fick man ont i magen. Jag kände mig som en belastning i samhället, säger Sunniva.

Hon hade i många år gått på aktivitetsstöd och brottats både med sin autoimmuna sjukdom EDS och att bli trodd, och 2010 kom smällen.

- Jag blev utförsäkrad och fick gå på aktivitet utan aktivitetsersättning. Plötsligt hade jag noll i inkomst.

Peter hade praktikplats och fick ut 5 200 kronor i månaden efter skatt.

- Det är klart att det inte gick ihop. Bara hyran låg på 7 500 kronor.

Tillvaron blev en nedåtgående spiral. Oron tog all energi. Att jaga pengar så de skulle klara sig blev ett heltidsjobb.

- Många tänker kanske att det är enkelt att få försörjningsstöd, men det är det inte. Man får slåss för varenda krona.

När de fick rekommendationen att vända sig till kommunens budget- och skuldrådgivare var de inledningsvis skeptiska.

- Vår ekonomi hade så länge varit en uppförsbacke och ärligt talat blev den ännu lite brantare i början, när vi kom till Anne-Marie. Det var obehagligt att lämna över hela ekonomin, och det var sannerligen ingen dans på rosor. Tvärtom var det tufft, men ändå blev det tryggheten i kaoset, säger Peter.

Budget- och skuldrådgivning är en lagstadgad kommunal service, där man får hjälp att få en överblick över sin ekonomi och praktiska råd hur man hanterar och prioriterar sina skulder.

- Vår insats ska vara resursstärkande och fungera som hjälp till självhjälp. Många är väldigt lamslagna av ekonomisk stress och vi är därför väldigt försiktiga med att lägga för mycket på klienten, man behöver avlastning, säger Anne-Marie Brushane, som tog in parets hela ekonomi.

- Peters lön och barnbidrag fördes över till ett förmedlingskonto, som är ett bra verktyg. De fick lämna ifrån sig kort, ge bankfullmakt och komma hit med alla räkningar. Jag såg till att löpande utgifter som hyra, el och barnomsorg betalades. Men det blev ju av förklarliga skäl inte mycket kvar.

I början var inkomsterna så små att det inte fanns pengar att börja sanera skulder, det fanns bara till de månatliga kostnaderna. Till mat avsattes 400 kronor i veckan, vissa veckor klarade de sig på 200 kronor.

- Vi är bra på att leva snålt, har aldrig varit mycket för restaurangbesök och bio. Jag har verkligen lärt mig att trolla och kan fixa soppa till fyra personer på lite potatis, lök och en hotdog, säger Sunniva, med glimten i ögat.

När Sunniva Hoffsten senare fick sjukersättning utan tidsbegränsning och Peter Schüberg utökad anställningsform med stöd från Arbetsförmedlingen ökade inkomsterna - men de fortsatte leva lika snålt. Sedan 2010 har de betalat av skulder på nära 500 000 kronor och idag är de skuldfria.

- Otroligt skönt. Och när min arbetsgivare gav mig en morot - om jag fixade körkort skulle jag få fast jobb - var det härligt att kunna betala både körkort och en billig bil kontant, säger Peter, som sedan julen 2016 stortrivs med sitt fasta kyrkvaktmästarjobb i Vimmerby.

- Vi lever på en normal lön och en låg sjukersättning, men för oss är det guld och vi har lärt oss mycket av de här tuffa åren. Det har blivit lite av en sporre, att se hur mycket man kan spara. Peters senaste lön är nästan orörd, säger Sunniva.

Vad var värst under åren ni levde på existensminimum?

- Att inte kunna köpa julklappar till barnen, att de inte kunde ta med presenter om de var bjudna på kalas. Och att man mår så dåligt, säger Sunniva.

Anne-Marie Brushane berömmer paret för deras envishet.

- Peter och Sunniva har betalat sina skulder med egna medel. De har verkligen kämpat och anledningen till skulderna är inte slarv och dumma prioriteringar, utan sjukdom och arbetslöshet.

Hon vet att varje ärende är unikt och har sin historia, sin ekonomiska rehabilitering och framtidsutsikt.

- Det är aldrig för sent att ordna upp en trasslig ekonomi. Men man måste vara beredd på att det tar tid och att det kräver mycket arbete. Sedan är det viktigt att lära ut att det är en trygghet att ha en buffert, någon månadslön i alla fall, även om man är lågavlönad, om något skulle hända.

Anne-Marie Brushane menar att ekonomisk rehabilitering är lika viktig som all annan rehab.

- Alla vinner på att en person blir skuldfri och får ekonomisk trygghet som grund att komma igen. Alla vi möter har hög betalningsmoral, det är ett starkt drag i vårt samhälle. Därför blir skuld och skam en stor börda när man hamnat i skuldfällan och inte kan göra rätt för sig. Sedan ska man vara medveten om att samhällets skyddsnät är mycket glesare än många av oss tror. Jag tänker ofta att det lika gärna kunde vara jag som satt på andra sidan bordet.

Skammen är något som Peter och Sunniva skriver under på.

- Visst skäms man för att berätta att man är fattig, fast det borde inte vara så. Vi är så tacksamma över att vi fått en sund ekonomi och kan det här få någon annan att våga ta steget och be om hjälp, då känns det bra.