De minns jularna med Astrid Lindgren

Nytvättade trasmattor, julevangeliet och en julgran som inte fick kläs innan julaftons morgon. Men ingen Lucia. Gunvor Ruhnström och Barbro Alvtegen berättade om jularna på Näs – på Näs.

"Det har alltid varit något speciellt att fira jul på Näs", säger Gunvor Ruhnström och Barbro Alvtegen.

"Det har alltid varit något speciellt att fira jul på Näs", säger Gunvor Ruhnström och Barbro Alvtegen.

Foto: Rebecca Forsgren Malmström

Vimmerby2018-12-13 10:00

Kväll i december 2018 och paviljongen på Astrid Lindgrens Näs är fylld av förväntansfulla människor som kommit för att höra Barbro Alvtegen och Gunvor Ruhnström dela med sig av hur man firade högtider i allmänhet och julen i synnerhet på Näs när de var barn.

När deras ännu inte världsberömda faster Astrid Lindgren och kusinen Karin kom hem till Vimmerby för att fira jul steg stämningen.

Gunvor, jämnårig med Astrids dotter Karin och alltså född 1934, har av naturliga skäl fler minnen än sin tre år yngre syster Barbro.

– När de kom från Stockholm var det himmelriket. Karin har alltid varit min allra bästa lekkamrat och så hade de med sig nymodigheter från storstan. Ett år fick jag en julkalender med glitter på, min allra första. Och jag minns när Karin hade overall. Det tyckte vår mamma var modernt och fint, men jag, som gick med kappor som mamma sytt av sina avlagda, var inte riktigt lika förtjust i det.

Sina allra första barnaår, innan deras pappa Gunnar Ericsson, Astrids storebror, tog över lantbruket på Näs bodde de i det röda ”Bullerbyhuset” som idag kallas ”barndomshemmet”. Astrid Lindgren har klätt in vår bild av drömjulen med sina julskildringar i böckerna om Bullerbyn, Emil, Madicken och Kajsa Kavat. Mycket av det känner brorsdöttrarna igen.

– Det är lite komiskt att sitta och titta på ”Astrids jul” i tv varje år, särskilt när vi firar jul på Näs och vi bokstavligen befinner oss i ”Astrids jul”, säger Gunvor Ruhnström.

Fram till 1941 samlades systrarna Astrid, Stina och Ingegerd med sina familjer hos bror Gunnar och hans familj hemma hos Hanna och Samuel August för att fira jul på Näs.

– Men sen skrev Hanna ett brev, där hon förklarade att ”barn kan fira jul hemma med sina egna familjer också”. Det blev väl lite för många till slut, kan man tänka.

Lucia firades däremot aldrig på Näs och där tog Astrid upp en egen tradition, att lussa för sina barn. Långt efter att de flyttat hemifrån.

– Hon tog till och med taxi hem till Karin när hon bodde i Bromma för att uppvakta dotter och barnbarnen med saffransbullar och pepparkakor.

Sina egna jular minns de som en ganska utdragen procedur innan det var dags för julklappsutdelningen, där man kunde få en fin muff om man hade riktigt tur.

– Det skulle ätas gröt, diskas, vi gick på julbön och farfar skulle läsa julevangeliet. Då ville man bara att han skulle komma till slutorden, men när vi blev äldre var vi ju så innerligt tacksamma över att Astrid sett till att spela in den där uppläsningen, säger Barbro Alvtegen.

Näs är fortfarande samlingspunkten för släkten och brorsdöttrarna turas om att fira jul på gården.

– Det roliga är att även våra barn och barnbarn tycker det är speciellt att komma till Näs. Det blir lite mer jul när man firar jul här, än annars.

Julminne från Näs

Yngsta brorsdottern Eivor Benson kunde inte vara med vid berättarkvällen på Näs. Här skriver hon själv om ett av sina minnen från Näs:

"Ett av mina starkaste minnen är julkrubban uppe hos farmor som vi fick sätta fram varje julaftons morgon. Hur länge den traditionen har funnits före mina systrars och min tid vet jag inte. Många år var det borta och hittades av en slump av min man och mig på en hylla uppe i farmors garderob. En stark känsla att få hela barndomen rusande emot sig.

Vi satte fram det, på samma bord som på den tiden med en vit, manglad duk som 'snö' under alltihop. Det satt i ryggraden var alla sakerna skulle stå.

Sedan började jag fundera.

Kyrkan ser ut som om den hämtats från Ryssland och tomten som ovillkorligen skulle sitta i tornet var ett måste. En snögubbe i vadd var oproportionerligt stor och en tomte vid knuten såg ut som en djävul.

Själva stallet var egentligen en leksak, ett tyskt garage fullproppad med vadd. Får fanns det många, både en-, två- tre- och fyrbenta med tändsticksben. Några kunde man luta mot det staket som omgav hela härligheten.

För det VAR en härlighet. MEN var var själva jesusfamiljen? Det vet vi fortfarande inte, kanske ärvde någon av våra fastrar den? Hursomhelst – den är ersatt och ersättes varje gång vi plockar fram julbordet. Senaste gången hade vi en peruansk Jesus – vi trodde att ett lite multinationellt inslag skulle kunna gå bra!

Men alla dessa känslor – fortfarande kan jag bli rasande för vecken i duken som gör att får och staket rasar – precis lika arg som jag blev när jag var 5 år!"

Eivor Benson

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!