"Den värsta mobbaren var jag själv"

Högstadieeleverna på AL har haft temavecka. Åttorna har ventilerat kärlek, kroppens och knoppens.
En av de inbjudna var en före detta elev, som för första gången skulle föreläsa om hur det är att vara ung och gay. På minnesminerad mark. Inför massor av fjortonåringar.
Inte utan att det var lite nervöst. Att komma tillbaka. Men när vi ses är han lättad. Och påtagligt glad. Det har gått långt över förväntan. Eleverna var förberedda. Ställde kloka och nyfikna frågor. Mötte honom med en respekt han kanske inte hade väntat sig.
- Det kändes otroligt bra. Jag är stolt över dom och stolt över mig själv.

"Som vem som helst"
Kanske är nyckeln att han ger "bögen" ett ansikte. Ett vanligt ansikte. Som vem som helst.
- Jag är ju som vem som helst, och det var precis vad en av tjejerna sa, när hon undrade hur det kändes att vara bög och jag svarade att söndagarna kan kännas lite motiga och måndagsmorgnarna också, att fredagen är veckans bästa dag, att på lördagarna går jag ut ibland... då trillade polletten ner.

"Slog bort det"
När Linus Djurstedt var tonåring och gick på Astrid Lindgrens skola i Vimmerby var livet förvirrande. Svårt som det ofta är, när man är tretton, fjorton, femton. När man vill smälta in och vara likadan. När man undrar vem man är.
- Jag vet att de första tankarna om att jag var homosexuell började komma runt trettonårsåldern, men jag slog bort dem. Gömde det inom mig. Visste inte ens hur man kunde veta säkert.
Att höra andra prata om homosexualitet som något äckligt, fult, sjukt gjorde inte den inre striden mindre dramatiskt.
- Var det någon som sa något var det alltid negativt. Jag hade ingen vuxen öppet homosexuell förebild heller.
Han kom ut när han gick på gymnasiet. Det han varit rädd för inträffade inte.
- Min familj var helt fantastisk och har alltid stöttat mig. Ingen av mina kompisar behandlade mig sämre, det kanske blev något bortfall men det var väl i så fall inte så mycket värt. Och ingen pratade längre skit om homosexuella när jag var i närheten.
Ändå blev tonåren tuffa. Identitetskris upphöjd till tio. Självförnekelse. Självförakt.
- Ingen mobbade mig. Den värsta mobbaren var jag själv. Jag var fullkomligt övertygad om att ingen någonsin skulle vilja ha mig.