Att säga upp sig från ett jobb man inte vantrivs med, som 60-plussare, kan förstås tyckas lite våghalsigt. För Carita Thörn var det inte så märkvärdigt.
– Jag har kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få mer tid att hinna allt jag vill göra, och jag kan fortsätta utvecklas. Ibland hoppar jag in och jobbar extra i leksaksbutik. Skulle det visa sig att det här inte fungerar är det inte värre än att jag får söka ett heltidsjobb igen.
Kanske var det att axlarna började säga ifrån, som puffade på beslutet. Kanske var det också insikten om att allt inte går på räls. Ska man följa sin magkänsla får man inte skjuta allt till ett diffust "sen".
Caritas man Micke fick leukemi för 10 år sedan. Det blev mycket kaffe i sjukhusets väntrum och där fick Carita Thörn se en broschyr om Min Stora Dag.
– Jag blev helt fascinerad av det organisationen gör för barn med svåra diagnoser och tänkte att jag skulle vilja bidra. Just då funkade det inte, Micke var sjuk och jag och syrran hade en butik. Men det var nog där och då det såddes ett frö.
När livet var som tyngst fick hon veta att hon skulle bli farmor.
– Det var en sån otrolig glädje, som vi behövde och som hjälpte oss att tänka positivt. Kasper är nio år idag och vi har en väldigt fin relation. Allt hänger ihop, Mickes sjukdomstid och att bli farmor har förändrat mig. Nu vill jag inte lägga tid och energi på något som jag inte känner att jag får ut nånting av.
Att bara skänka en slant till Min Stora Dag var aldrig aktuellt. Första Barnens Stora Dag i Vimmerby arrangerade hon för fyra år sedan. Hon gick all in med clowner, trollkarlar, chokladhjul. Massor av kul. Och massor av jobb.
– Det här var under en period när det var tråkigt i Vimmerby, skolnedläggningar var på tapeten och begreppet ”Vimmerby Barnens stad” användes mest som skällsord. Jag ville göra något som var roligt för barnen lokalt samtidigt som det skulle hjälpa barn med tuffa diagnoser att förverkliga sina drömmar.
Efter tre Min Stora Dag och mindre arrangemang – även om höstens succé med Spöksmyg i Gästgivarehagen med mer än 400 deltagande barn kanske inte kan kallas mindre – har hon lärt sig en hel del. Inte minst att människors generositet och vilja att ställa upp är större än man kan tro. ”När det kommer fram en helt främmande kvinna och frågar om jag är Carita Thörn som hon läst om i tidningen och man får 200 kronor – då har folk verkligen förtroende för en”.
– I början tyckte jag kanske att det var lite pinsamt att be om hjälp och gå runt och tigga pengar. Det släppte snart och idag vet alla vad jag håller på med. Det är till och med företagare och butiker som frågar varför jag inte hört av mig. Idag har jag en kärna av familj och vänner som hjälper till med väldigt mycket och kanske 15-20 personer som ställer upp med lite av varje. Inte minst baka kakor.
Förra året blev hon Lions stipendiat och Årets Vimmerbybo.
– Jag blev totalt överraskad. Jättekul, men det är inte sånt jag går och funderar på. Jag gör det jag gör.
Till nästa år har hon en dröm.
– Jag skulle vilja arrangera Barnens Jul i Vimmerby tillsammans med Vimmerby Handel. Tänk dig julstämningen när Kajsa Kavat säljer karameller på julmarknaden, ungefär så.