Två killar flyttar bord från skyddsrummet så det ska finnas gott om plats för både fat och folk till morgondagens grötfest på Lundgatans dagliga verksamhet. Det kommer ett 50-tal personer och festligt ska det bli.
På förmiddagen har de sandat och saltat, för att ingen ska halka.
– Vi har massor av olika arbetsuppgifter, och det är det som är så bra. Ingen dag är den andra lik, säger några av brukarna, som tagit en paus med kortspel i fikarummet.
Lokalerna på Lundgatan 52 är nymålade – vitt och fräscht överallt. Det har brukarna själva fixat. Och i takt med att servicegruppen växer har också utrymmena omdisponerats för att bättre passa de båda dagliga verksamheter som delar lokalerna.
– Det här är verkligen roligt. När servicegruppen flyttade hit från Ekbackens dagliga verksamhet våren 2015 var det jag och tre brukare. Idag är vi två personal och elva brukare – både killar och tjejer. Intresset för att vara med i servicegruppen har bara ökat, säger Johan Edberg, som tillsammans med Åsa Gustafsson är anställd som arbetsledare.
I servicegruppen gör man mestadels jobb för kommunen. Flyttjobb, snöskottning, men man får också enklare ströuppdrag från fastighetsägare och privatpersoner.
Någon konkurrens gentemot kommunens vaktmästare handlar det inte om. Snarare tvärtom.
– De samarbetar med vaktmästaren, och det finns få saker som får dem att sträcka på sig så mycket som när de får höra att de gjort ett bra jobb. Yrkesstoltheten är viktig och vi försöker ha en så arbetsinriktad verksamhet som möjligt, säger Johan Edberg.
Brukarnas inflytande är stort och man strävar efter balans i lagom nivå på utmaningarna och lagom arbetstakt.
– Man ska komma ihåg att det här är en frivillig verksamhet, men i 99,9 procent av fallen är de med på noterna. Men vill man inte, säger man nej. Och vi ska aldrig känna stress. Det är mycket bättre att man känner att man klarar av sina uppgifter och gör det bra.
I den del där Lundgatans dagliga verksamhet håller till är det svårt att missa väggen i matsalen, som blivit rena rama konstinstallationen med 245 pärlplattor. I dagligt tal kallas den ”Kerstins vägg”, efter gruppledare Kerstin Abrahamsson, som kläckte idén.
– När vi flyttade upp hit tyckte jag väggen var så tom och trist. Och samtidigt gör ju våra brukare så väldigt mycket pärlplattor. Kag såg framför mig hur vi skulle kunna skapa som en kakelvägg, med pärlplattor.
Snyggt blev det, och brukarna har totalkoll på vilka pärlplattor de själva gjort.
– De tycker fortfarande det är roligt att titta på väggen och visa vilka de har pärlat. Och de fortsätter ju göra nya, så nog ska vi kunna fylla väggen ända ut mot sidorna med plattor.