"Det har varit en lång resa"

Karin Westrin är på röstyoga. Känner inte de andra deltagarna så väl. Däremot känner hon att hennes bröstproteser halkar omkring i behån under det lösa linnet.
Då reser hon sig.
"Ursäkta, jag vill bara tala om att jag har inga bröst. Jag har proteser. Och de kan trilla ut. Det var bara det."
Humor och rättframhet är hennes sätt att hantera en del av sorgen efter bröstcancern.
- Det är en fysisk förlust. Jag sörjer mina bröst och jag känner mig sällan kvinnlig. Jag attackerar det där med att provocera lite, bjuda på det, sticka hål på det direkt.
När det är bröstcancermånad och världen för några veckor blir lite mera rosa blir det väldigt stort fokus på just brösten.
- Helt naturligt, men det kan göra ont och kännas jobbigt för oss som inte har några. Det enda jag har kvar är en bröstvårta. Något att hänga handduken på, brukar jag säga. Visst kan jag bli avundsjuk när jag ser ett par vackra bröst. De behöver inte ens vara så vackra, förresten.

"Mjölkstockning"
Första cancern kom när Karin var 26. Hon skulle bli mamma för andra gången. Förlossningen var nära, när hon kände en knöl. Sonen Johan föddes i juli och knölen försvann inte. Hennes bäbis vägrade konsekvent att ta det vänstra bröstet. Hon kände sig sjuk och konstig.
"Smörj. Det kan vara mjölkstockning."
I mellandagarna såg hon ett program om bröstcancer på tv. Efter ytterligare en månad tog hon mod till sig och fick en tid hos läkaren. Det togs biopsi och det dröjde inte många dagar förrän hon fick ett telefonsamtal om att "det inte såg bra ut".
- Jag uppfattade ordet cellförändringar, men det gick inte in först. Jag kände mig helt avstängd.