Efter tre års studier på naturprogrammet är de bara ett dygn från studentutsparken. Och splittring.
– Det är det jobbigaste. Man vet ju att man bara kommer att hålla kontakten med några få. Förhoppningsvis blir det återträffar, men det kommer ju inte att bli så regelbundet.
Ivan Allgén Takami sätter också fingret på något många säkert kan känna igen. Ovissheten. Vad händer nu?
– Gymnasietiden är väldigt automatisk. Man får automatiskt sin dagliga dos av socialt umgänge, vet när man ska äta mat och allt är schemalagt. Nu ska man plötsligt ta klivet ut till att ta egna beslut.
Sista veckan har präglats av aktiviteter och umgänge och inte särskilt mycket skoltid. Det har varit toga, cykelfest, maskerad, femkamp... Snart ska de pynta flaket.
– De här tre åren har gått så otroligt fort, säger Moa.
– Fast ändå ”lagom fort”, tillägger Ivan.
Kan ni sätta ord på exakt hur det känns, just nu?
– Hoppfullt (Axel)
– Nytt kapitel (Ivan)
– Pirrigt och vemodigt (Moa)
– Spännande och läskigt (Linus)