Det är söndagen den 28 oktober 1860 och det gråa höstdiset ligger tätt över marken. Prosten Arvid Moberger beger sig över Södra Vi kyrkogård för att förrätta en jordfästning. Snart ska han göra en tragisk upptäckt på botten av den öppna graven.
Det är först när Moberger kommit ända fram till graven där jordfästningen ska ske som han ser den, svepasken. Bredvid den fullstora kistan som placerats på botten av den djupa graven syns en liten avlång träask som delvis täckts av jord. Moberger förrättar jordfästningen innan han beordrar kyrkväktaren att föra upp asken ur graven och låsa in den i kyrkboden. Därefter tillkallar han ordförande i sockennämnden och fjärdingsmannen. Tillsammans öppnar nu de nu den mystiska asken varpå de gör en förfärlig upptäckt – inlindad i en trasig gardin ligger nämligen liket av ett nyfött barn.
Synen av det döda spädbarnet gör prosten Moberger handlingskraftig och han skriver ett brev till Vimmerbys kronolänsman Ekelöf där han berättar om det hemska fyndet. Kronolänsmannen skickar provinsialläkaren att obducera liket. När han öppnar asken möts han av kroppen till en liten flicka. Hon ligger på en bädd av torra löv, omsvept av trasorna från en gammal gardin. Barnets näsa och mun är intryckta och navelsträngen avsliten. Att barnet levt vid födseln råder inga tvivel om och dödsorsaken i protokollet lyder:
"Platt tryckande våld mot näsa och mun".
Med dödsorsaken konstaterad kvarstår frågorna om vem som är mor till det lilla flickebarnet, och vem som bragt henne om livet.
Kronolänsman Ekelöf inleder en spaning som ganska snart leder honom till en 21-årig ogift flicka från Skäfshult utanför Södra Vi. Han har även identifierat två vittnen och tillsammans åker de nu till Per August Jonssons gård i Skäfshult. Jonsson är inte hemma men hans dotter Sofia och hustru Maria öppnar och det dröjer bara några sekunder innan erkännandet kommer.
– Barnet är mitt och min mor närvarade vid förlossningen, säger Sofia.
Mor och dotter är överens om att barnet varit dött redan vid födseln och att Maria sedan lägger det i en svepask som hon förvarar på vinden i en veckas tid innan hon tar asken till kyrkogården den där söndagsmorgonen i ett försök att begrava barnet. Barnet är en oäkting och varken Sofia eller hennes mor har vågat berätta för Sofias far att hon burit och fött ett barn då han kunde vara mycket häftig och sträng. Den unga Sofia häktas efter förhöret och förs till härardshäktet i Vimmerby innan rättegångsförhandlingarna inleds den 21 november.
Under rättegången berättar Sofia att hon ett flertal gånger haft olovlig förbindelse med en dräng i byn och att hon sedan fött en dotter den 20 oktober. När domaren frågar henne om barnets intryckta ansikte förklarar hon det med att hon suttit och vävt med magen tryckt mot vävstolen och att det skadat barnet. När Sofias mor och far förhörs bekräftar de sin del i Sofias berättelse som en medhjälpande mor och en ovetande far. Flera andra vittnar om Sofias havandeskap men den drängen nekar bestämt.
På grund av obduktionsprotokollet döms Sofia och hennes mor för vållande till annans död. Straffet för att i desperation ha mördat sitt barn respektive barnbarn blir tre års straffhusarbete för dem var. Drängen får gå fri.